Ta tag i skolket

Förra året var 1 650 elever borta från grundskolan helt utan giltiga skäl, under sammanlagt en månad eller mer. Det dystra resultatet presenterade Skolverket på onsdagen, efter en undersökning bland landets kommuner. Trots tidigare larm har ingenting hänt. Barnombudsmannen Fredrik Malmberg sammanfattar skolket med ett ord: misslyckande. Det är svårt att inte hålla med.



Det ligger någonting ironiskt i det hela. Samtidigt som miljontals barn i världens fattigare delar skulle vara beredda att offra mycket för att få chansen att gå i skolan, så struntar barn i Sverige helt enkelt i utbildningen. Men lika lite som "barnen i Afrika" fungerar som argument mot dem som inte vill äta upp sin middagsmat, lika lite duger det till att förklara för skolkande barn vilka gyllene chanser de försitter när de väljer att inte gå till skolan.

Skolkets problematik bottnar nämligen sällan i någon rationell tanke hos skolkande elever om att skolan är tråkig. Visst kan den vara det för vissa som inte får tillräckligt med intellektuell stimulans. För att nå dem behövs grundläggande skolpolitiska attitydförändringar, de duktigaste ska inte behöva sänka sig till medelnivån.

Men på det stora hela är grunden till skolket troligen oftast en helt annan. Enligt några av de elever som Skolverket har intervjuat är vanliga skäl problem med kamraterna i skolan och turbulens i hemmet. Men problemet kan också ligga hos skolan och lärarna. Till exempel blev en elev i årskurs fyra kallad för "idiot" av sin lärare. En annan har vittnat om hur en naturkunskapslärare använde okvädingsord om eleverna, och förklarade för dem att de var dumma. Människor som behandlar barn på det sättet borde inte få arbeta som lärare. Det är inte konstigt att de elever som på ett så tidigt stadium lär sig att känna sig värdelösa börjar tycka att grundskolan saknar mening. Fler tragiska exempel finns att hämta i Skolverkets rapport.



Skolkets största problem är bristen på uppföljning. Att barn kan vara borta från skolan ibland under flera månader utan att lärare larmar indikerar att många skolor saknar den struktur som krävs för att lösa så elementära problem som att eleverna inte är på plats. Varför reagerar inte lärare i högre utsträckning? Skolverkets förra larmrapport kom 2006, men siffrorna har inte förbättrats.

Alliansens, och i synnerhet Folkpartiets skolpolitiska framtoning anses av kritikerna vara hård och kall. Men Skolverkets larm visar med önskvärd tydlighet hur slappa rutiner slår mot de allra svagaste eleverna. Framför allt de långtidsskolkande eleverna själva förlorar på att skolan inte reagerar. Betygen är skolans starkaste signalinstrument, och inskriven frånvaro i elevernas betyg skulle kanske kunna bli en väckarklocka både för elever och för föräldrar.