Sälj en bättre form av trygghet

När Alliansen i veckan presenterade sin satsning på höjda flerbarnstillägg var ett av signalorden "trygghet". De som klämts i krisen ska få större möjligheter, fast med pappa staten som stadig klippa, inte mamma marknadskrafter som garant för allas lika möjligheter. Alliansen signalerar omhändertagande och mjukhet.

Just så, kampen mot otryggheten förs på fler plan.

Flera av de politiska partierna vill göra brott och straff till en av de stora valfrågorna. Det är lättköpt. Brottsstatistiken talar sitt tydliga språk. Nyheterna fylls av död, olyckor och elände – även i den lilla, nära världen.

När vård och omsorg brister larmar det extra högt. Inte ens trygghetslarmen är uppenbarligen tillräckliga, vittnar bland annat händelsen med den skållade 87-åringen i Kristianstad om. Hemtjänsten kom – och gick igen. Omsorgen om Aage Garsegg höll inte vad den lovade.



Det är motsägelsefullt, men jakten på trygghet gör oss otrygga. Försiktighetsprincipen blir lätt överordnad ideologi. Beredskapen för det värsta får ett egenvärde. Men är beredskapen god? Om detta handlar nationalekonomen Dick Klings nya bok Tryggare kan alla vara (Timbro).

Han lyfter bland annat fram balansen mellan riskminimering och risktagande. Det förra hjälper oss att överleva. Det senare behövs för utvecklingen. Det är bara den som är villig att ta en risk – noga kalkylerad för de flesta, men ändå – som bidrar till de verkligt stora framstegen. Risken behöver inte vara fysisk, den kan lika gärna vara en utmaning av ingrodda föreställningar eller rådande hierarkier.

Samhällets uppgift är definitivt att skydda och ta hand om de svaga. Det intressanta är hur skyddet utformas. Debatten om passiviserande insatser har pågått länge. Samtidigt finns det utbredd konsensus om att skyddsnäten, som sjukförsäkringar och föräldraförsäkringar, ska vara effektiva och rättvisa. Alla ska med.



För att öka tryggheten blir vi allt villigare att betala mer, både pengar och omak. Ju mer medvetna vi blir om hoten mot oss – dvärgbandmaskens ankomst, terrorismen eller klimatförändringarna – desto otryggare blir vi. Det är inte ett argument för ökad okunskap, i stället är det ett argument för källkritik och proportionalitet. Utan tvivel är man inte riktigt klok, som det heter.

Eller: ju mer man lär sig desto mindre vet man.

Mänskligheten har aldrig haft det bättre än nu, vi lever längre, fler får utbildning, fler får äta sig mätta. Men tvivlet om att det är så, är större, vilket både är sunt och förödande. Otryggheten bor i osäkerheten. Tryggheten är falsk.

Läkaren David Eberhard angrep häromåret dagens överbeskyddande hållning i boken I trygghetsnarkomanernas land (Prisma). Han anser att vi redan från unga år måste öva oss på att hantera svårigheter. Föräldrars kärleksfulla omsorg riskerar att göra barnen en björntjänst. Detta kan överföras till politiken.



Den svenska välfärdsstaten är mer omfattande än många andra. Skattetrycket det högsta i världen, motiverat av omsorg. Ändå är svenskarna, som sagt, inte mer trygga än andra.

Olyckor inträffar. Kriser kommer. Så visst måste vi vara beredda. Men det finns olika sätt att skydda sig på. Känslan av trygghet skulle kunna öka om det inte är någon annan – staten – som hela tiden ska ta ansvaret.

Kling resonerar om skillnaden mellan stötskydd och stöttålighet. Stötskydd är det som samhället erbjuder. Det har vi gott om. Stöttålighet är det som varje individ har möjlighet att påverka. Det har vi för lite av, både ekonomiskt och reellt.

Att få göra egna val om utbildning, försäkringsskydd eller föräldraskap innebär större enskilt ansvar, ett ansvar svenskarna i dag inte får tillräckligt av, ens när det sitter en borgerlig regering vid makten.

Ökade barnbidrag är 1970-talspolitik. Det är värt att larma om. Eller som Dick Kling skriver i förordet till sin senaste bok: "Samhället kan inte bara utvecklas av politiska Icahandlare som marknadsför det som efterfrågas och som är lönsamt för dem själva."