Fråga som Carlsson

Biståndsminister Gunilla Carlsson svär i kyrkan. Hon ifrågasätter om enprocentmålet, Sveriges heliga ko eller dåliga samvete om man så vill, verkligen främjar sitt syfte. Carlsson vill ha en öppen dialog om biståndet, och har bjudit in till en allmän debatt om kopplingen mellan korruption och bistånd. Kan det vara så att biståndet gör mer skada än nytta? Kan biståndet bidra till korruption, som i sin tur genererar den fattigdom som biståndet vill minska?

Frågorna har under en längre tid ställts av opinionsbildare i syd, till exempel den zambiska ekonomen Dambisa Moyo som fått stor uppmärksamhet för sin bok Dead Aid. Men i Sverige är det brännande frågor i en debatt där de som ifrågasatt biståndets effekter slentrianmässigt avfärdats som snäva nationalister, eller som snåljåpar utan empati.

Många har – det ska man inte glömma – privatekonomiska intressen av ett stort svenskt bistånd. Vem vill inte ha ett jobb i ett soligt land, ha råd med tjänstefolk och samtidigt känna sig som en världsförbättrare? Det är lätt att raljera. Självklart finns det många inom biståndet som gör ett gott jobb. Frågan är bara vem som tjänar på deras insatser. Dambisa Moyo har ett tydligt budskap: Biståndet från väst håller korrupta regimer under armarna och minskar inte, snarare ökar, fattigdomen.

Gunilla Carlsson har uppenbarligen tagit till sig Moyos tankegångar. "Jag är inte nöjd förrän jag kan garantera, eller åtminstone på ett övertygande vis leda i bevis, att svenska biståndsmedel i sin helhet verkligen bidrar till fattigdomsbekämpning", skrev Carlsson i en debattartikel nyligen, där hon också hänvisade till Moyo: "Kan det till och med vara som den zambiska ekonomen Dambisa Moyo hävdar, att bistånd kanske inte är en del av en möjlig lösning, utan faktiskt en del av problemet? Vi måste, som en av världens i särklass största biståndsgivare, våga ta oss an den frågan."

Carlssons initiativ är välkommet och sätter fokus på rätt fråga. Diskussionen handlar inte om att ställa utgifterna för bistånd mot andra utgifter i statsbudgeten. Den primära frågan handlar om hur vi når målet, fattigdomsbekämpning. Är bistånd verkligen det bästa medlet för att nå dit? Eller är det lägre tullar och ökad handel som kan lyfta människor i tredje världen ur fattigdom? Personligen är jag övertygad om det sistnämnda. Men jag är, tyvärr, inte övertygad om att Sverige är berett att betala notan för öppnare gränser. Bistånd är ju ett billigt alternativ i sammanhanget.









Pernilla Ståhl är frilansskribent och medarbetare på Sveriges Radio.