Från utanförskap till ordförandeskap

Det är europeiskt superår i år. De politiska partierna ligger i startgroparna för att dra igång sina valrörelser. Tiden fram till EU-valet den 7 juni blir förhoppningsvis både intensiv och upplysande – fylld av visionära debatter om Europas framtid.

Från den 1 juli tar sedan Sverige över som ordförandeland i Ministerrådet. Det innebär ett halvår av hektisk mötesverksamhet och krav på att driva EU-frågorna framåt.

Kruxet är bara att det kan bli tajt.

Det tar tid innan det nya parlamentet finner sina former. Och en ny EU-kommission ska tillsättas.

Förra gången lanserade Italiens premiärminister Silvio Berlusconi den kontroversielle Rocco Butiglione som italiensk kommissionär, vilket inte gillades av alla delar av Europaparlamentet. Butiglione hade gjort märkliga uttalanden om homosexuella och kvinnor. Till slut vann parlamentet striden – men det dröjde till början av november.

Det finns inga garantier för att något liknande inte ska ske i år.



Den här gången har vi dessutom osäkerheten med Lissabonfördraget. Irland har ännu inte meddelat när den folkomröstning alla väntar på ska hållas, bara att det blir någon gång under hösten. Stalltipset är oktober.

Glädjande för alla Europavänner är att den ekonomiska krisen kraftigt har stärkt ja-sidan: 58 procent av irländarna sa i en opinionsundersökning som publicerades förra helgen att de är positiva till fördraget, enbart 29 procent är negativa.

Det EU-kritiska partiet Libertas, under ledning av den irländske multimiljonären Declan Ganley försöker dock göra EU-valet i juni till en folkomröstning om Lissabonfördraget i alla 27 medlemsländerna.

Ganleys kampanjpengar påstås ha varit avgörande för irländarnas nej i förra årets folkomröstning. I veckan inledde han sin valkampanj i Polen tillsammans med en samling högerextrema partier som rymmer såväl kreationister som homofientliga, antisemitiska dödsstrafförespråkare. Återstår att se vilket parti han uppvaktar i Sverige.

Härtill ska läggas att presidenterna i Tyskland, Tjeckien och Polen ännu inte har accepterat Lissabonfördraget.

Tyskland lär göra det, även om det kan dröja till efter förbundsförsamlingens val av ny president den 23 maj.

Men striden i Tjeckien kring president Václav Klaus EU-motstånd är väl känd, och har en osäker utgång. I tisdags skulle det tjeckiska parlamentet ha röstat om fördraget, men ärendet har skjutits på framtiden.

Polens EU-kritiske president Lech Kaczynski vägrar skriva under innan Irland har röstat ja.

Det oklara läget lär ställa till det ytterligare för nästa kommission. Frågan är ju om den ska utformas efter Nicefördraget eller efter Lissabonfördraget.



I denna oklara situation ska Sverige leda EU. Under högt ställda förväntningar.

När Göran Persson (S) 2001 fick förmånen att vara EU-ordförande växte hans popularitet i den inhemska opinionen. Att Fredrik Reinfeldt (M) har förhoppningar om detsamma är självklart, även om de rödgröna vänsterpartierna har lyckats bra med att på egen hand stärka alliansregeringens opinionsstöd.

Framgång vid klimattoppmötet i Köpenhamn i december är antagligen en förutsättning för ett gott slutbetyg. Risk finns dock för att förhandlingarna kollapsar om inte EU tar ett större eget ansvar än vad man hittills har signalerat. Lågkonjunkturen underlättar inte. Den gör tvärtom att exempelvis handeln med utsläppsrätter riskerar att bryta samman – och väckaännu mer protektionistiska strömningar till liv.



Fokuseringen på utanförskapet förde allianspartierna till makten 2006. Ett lyckat ordförandeskap 2009 kan vara avgörande för att de ska få behålla makten 2010.