Krisen borde skatta oss lyckliga

Från många håll hörs nu röster om att det är dags att agera för framtiden. Det är i en kris som bäst förutsättningar för verklig förändring finns. Ett av de ämnen som då berörs är skattesystemet.

Så gott som samtliga som tar till orda anser att det är dags att åtminstone återgå till grundtanken i den blocköverskridande skatteöverenskommelse som gjordes för tjugo år sedan. Då slogs det fast att varje inkomsttagare skulle ha åtminstone "häften kvar" av en inkomstökning och att endast 15 procent skulle betala statsskatt. Så var det, som bekant, inte så länge

Under 1990-talskrisen infördes det en tillfällig värnskatt på 5 procent för de med högst inkomster. Denna finns fortfarande kvar, och inte ens alliansregeringen prioriterar dess avskaffande. Därmed bekräftar den ekonomen Milton Friedmans tes: "Det finns ingenting så permanent som ett temporärt statligt program."

I dag finns det de som får betala närmare 60 procent i skatt på sina sista intjänade kronor.



Alliansregeringen har sedan den tillträdde 2006 avskaffat arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatten. Alla dessa betraktas allmänt som skadliga, eftersom de drar kapital ur landet som annars hade kunnat användas här. Skatterna har i alla år kostat samhället mer än vad samhället har tjänat på dem.

Dessutom har regeringen med jobbskatteavdraget fått arbete att löna sig bättre för främst låg- och medelinkomsttagare.

Trots detta befinner sig Sverige fortfarande högt upp i den internationella skatteligan. Och när Danmark nu väljer att göra rejäla sänkningar lär Sverige återta den trista topplaceringen.

Den danska parlamentariska skattekommissionen, med en socialdemokratisk ordförande, har drivit igenom kraftiga sänkningar och valde att göra detta för att hjälpa Danmark i lågkonjunkturen. Man ser sänkta skatter som "en injektion i kristider". Ja, man väljer till och med att tidigarelägga skattesänkningarna, som kostar Danmark motsvarande 35 miljarder svenska kronor, för att minska krisens effekter på den danska ekonomin.



Med inspiration från Danmark har Svenskt Näringsliv tillsatt en egen skattekommission, vilket är ett gott initiativ även om man kan tycka att regeringen borde tagit det.

Hittills har en rad rapporter presenterats, varav den senaste "Inkomstbeskattningen och kunskapssamhället" av Ulf Jakobsson och Ulf Herin tillhör de mer intressanta.

Här visar författarna att Sverige hämmas starkt av den höga progressiva beskattningen. Såväl högutbildad arbetskraft som företagens huvudkontor flyr landet. Samtidigt har Sverige fått sälja sina exportvaror till allt lägre pris. I förlängningen är det tydligt att tillverkningsindustrins andel av svensk ekonomi – 18 procent i dag – krymper till förmån för den växande tjänstesektorn. Sverige har gjort sig smärtsamt beroende av gammal basindustri, delvis därför att skattesystemet är utformat så att det närmast bestraffar tjänster.

"Om Sverige skall kunna utveckla den kunskapsdrivna ekonomin i den globala konkurrensen är det nödvändigt att sänka den höga och progressiva inkomstbeskattningen", skriver Jakobsson och Herin. Och så konstaterar de att en sänkning ner till genomsnittlig internationell skattenivå skulle kosta 38 miljarder kronor.

Jämfört med den danska sänkningen, som sker i en mindre ekonomi, är det ett rimligt belopp. Särskilt om man vågar börja räkna med dynamiska effekter igen, så som danskarna gör.



Fram till dess det rödgröna vänsterpartisamarbetet såg dagens ljus i höstas fanns förhoppningar om en ny, blocköverskridande skatteöverenskommelse; för den numera avhoppade Pär Nuder var det till och med en prioriterad fråga. Socialdemokraterna hade då accepterat de två första stegen i jobbskatteavdraget och stalltipset var att även det tredje skulle accepteras.

Sedan släpptes Vänsterpartiet in i värmen.

Lars Ohly och hans kamrater accepterar inga skattelättnader överhuvudtaget. Det är återställare som gäller.

När så Mona Sahlin och Thomas Östros i förra veckan – märk väl: utan sina samarbetskamrater – kom med nya skatteförslag var det bara höjningar som gällde: Inkomstskatten ska upp, den skadliga förmögenhetsskatten ska återinföras och fastighetsskatten höjas.



1970-talets högskattepolitik må vara Vänsterpartiets ideal, men en socialdemokrati som vet arbetets värde torde vara mer villig att låta välfärden tryggas bättre med mer rättvisa och bättre fungerande skattesystem.

När konjunkturen vänder borde en ny skatteöverenskommelse redan vara klubbad. Så lär det dock inte bli så länge Vänsterpartiets skadliga inflytande består.



Jonas Duveborn