Reinfeldt gör sig bred

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) ser sig numera som en samlande kraft, en landsfader in spe.

När han inledningstalade vid M-stämman i Västerås på torsdagen målade han upp en vacker och känslofylld bild av Sverige, som de flesta nog skulle kunna instämma i – möjligtvis de intoleranta nationalisterna i bland annat Sverigedemokraterna undantagna.

Märkbart road tog Reinfeldt i detta sammanhang upp sin egen bakgrund med rötter såväl i USA som i Lettland när han, med rätta, beskrev sig som en typisk svensk, en blandning av lite av varje. En viktig del i den svenska framgången har varit öppenheten mot omvärlden, underströk han.



Senare påpekade Moderatledaren att han fortfarande ser sitt parti som frihetens främste försvarare, och radade upp fem framtida uppgifter:

M måste vara en kraft för människans okränkbara värden, arbetslinjen ska fullföljas, kvaliteten i de viktigaste skattefinansierade trygghetssystemen förstärkas, grund läggas för ett samhälle som är uthålligt och klimatneutralt – och förhållningssättet alltid vara pragmatiskt.

Inga direkta nyheter således, bara ett besked om en fördjupad och fortsatt krigföring mot dogmatismen. Det moderata folkhemmet, nästa.

I det stora hela var Reinfeldts budskap väntat. Åtminstone om man bortser från den märkliga del som handlade om pragmatismen och om att M "inte tror på revolutionen som arbetssätt". Finns det verkligen en revolutionär gren av M?

Nej, Reinfeldt måste med detta utspel ha haft som mål att få de mest ideologiskt färgade partikamraterna att tona ner sina krav på tydlighet och visioner.

Det är trist.

Men förklarligt.

Genom att minska taggigheten och lägga sig i mitten av det politiska mittfältet tror sig Reinfeldt skapa förutsättningar för "ett långvarigt regeringsinnehav". Han grundar för att överta Socialdemokraternas roll som statsbärande parti, vilket möjliggjordes med en retorik som passade vänstersympatisörer och en politik som passade den breda skaran av mittenväljare. En period som kännetecknades av att makten betydde mer än målen.



Onekligen väcker Reinfeldts ambition frågan om värdet av maktskifte till liv, en under de socialdemokratiska regeringsåren ofta återkommande fråga i borgerliga kretsar.

Det är genom att erbjuda väljarna tydliga alternativ som verklig valfrihet uppnås. Det är först när oppositionen tar sin roll på allvar, visar på och argumenterar för alternativa lösningar som den bidrar till samhällsutvecklingen. I alla fall så länge den inte gör sig för apart.

I en sådan värld fungerar samspelet, eller växelspelet, mellan olika krafter som drivkraft för samhällsutvecklingen.

I linje med detta finns det ingen anledning till maktskifte om det inte finns någon märkbar skillnad mellan regering och opposition.

Reinfeldt gör sig nu bred och försöker både utmåla sig som "det enda alternativet" och visa hur oangelägna Socialdemokraterna gjort sig. Detta är en formula som mycket väl kan gå hem. Hur trist – och i förlängningen kontraproduktiv – den än är.