Rosornas krig upp på EU-nivå

ººMarita Ulvskog (S) var på torsdagen sist ut i P1-morgons intervjuserie med toppkandidaterna inför EU-valet.

Nejdrottningen Ulvskog hade funktionen som vänsteralibi i Göran Perssons regering. Den funktionen har hon kvar, även i opposition. Hans Bergström, docent i statsvetenskap och tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter skrev i en kolumn i DN i går (4/6) om en undersökning av ledande socialdemokraters ideologiska placering. Det är mycket varierande. Sådana som Jan Eliasson och Björn Rosengren sympatiserar mer med de borgerliga partierna än med S. Erik Åsbrink och Thomas Bodström har åsikter i klar överensstämmelse med det egna partiprogrammet, medan bland annat Marita Ulvskog sympatiserar lika mycket med Vänsterpartiet som med S.

Vad som är unikt med Ulvskog är att hon har en mycket liten åsiktsgemenskap med de borgerliga partierna.

Det är ingen allt för vild spekulation att tro att Ulvskog fanns med i revolten mot partiledaren Mona Sahlin när hon basunerade ut samarbetet med Miljöpartiet, utan V – även om Ulvskog fick god hjälp av det vänstersinnade Skånedistriktet med Heléne Fritzon i spetsen.

När det var dags att nominera kandidater för Europaparlamentet lanserades plötsligt Ulvskog som toppkandidat. Detta trots att Inger Segelström, som har gjort ett gediget arbete i parlamentet, ville fortsätta. Men här var det viktigare för Sahlin att bli av med Ulvskog än att belöna erfarenhet och kompetens.

Med Ulvskog utmålar S nu den fria rörligheten för arbetskraft som "en form av människohandel". Ulvskog vägrar be om ursäkt för sin huvudlösa jämförelse.

Rimligen borde de S-väljare som anser att det går en viktig skiljelinje mellan S och V tänka efter en extra gång innan de lägger sin röst på S i detta val. De skickar ju dit en V-sympatisör.