Brysselbyråkrat regerar

EU:s stora personaltoppmöte på torsdagskvällen överraskade inte. Det blev, åtminstone på posten som permanent ordförande för Europeiska rådet, som insatta bedömare trodde: Belgiens premiärminister Herman Van Rompuy, okänd för de flesta – även Europapolitiskt intresserade – valdes. Han kompletteras med Storbritanniens Catherine Ashton, EU-kommissionär med ansvar för handelsfrågor, som hög representant för utrikesfrågor.

Bägge är enligt såväl EU-ordföranden Fredrik Reinfeldt (M) som EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso mycket kompetenta. Fattas bara annat. Det är nog heller ingen som ifrågasätter de bägges förmågor i det här skedet. Van Rompuy lär vara en mästare på att ena motstridiga viljor. Ashton har på samma sätt talang för förhandlingsarbete.



Ändå känns valet av de två – som ska bli EU:s ansikte utåt och drivkrafter inåt – som ett antiklimax.

För det första därför att Van Rompuy av allt att döma inte har valts för att han är en stark och drivande politiker. Tvärtom är han mer av en tekniker, en Brysselbyråkrat som är så grå att han riskerar att uppfattas som en del av tapeten.

För det andra därför att kvoteringseländet har segrat. Van Rompuy är konservativ kristdemokrat. Därför var det tvunget att "utrikesministern" skulle vara socialdemokrat. Eftersom ordföranden kommer från ett litet land måste parhästen komma från ett stort. Och som om det inte vore nog: Självklart ska det vara en man och en kvinna.

Till detta kan läggas att EU-presidenten definitivt skulle komma från ett land som både är med i Schengensamarbetet och har infört euron som valuta.

Sammantaget är det uppenbart att egenskaper som egentligen är oväsentliga för hur pass bra vederbörande kan sköta sitt uppdrag har fått vara avgörande – för maktbalansens skull. I sina roller ska de två inte ta nationella hänsyn. De är lika mycket som kommissionärerna européer dygnet runt; de ska ständigt ha unionens bästa för ögonen.



Länge, alltför länge, har EU-länderna kämpat för att få Lissabonfördraget eller dess företrädare, EU-konstitutionen, på plats. Syftet med ett nytt fördrag var att göra samarbetet mer effektivt, bland annat genom att inrätta de två poster som tillsattes i Bryssel på torsdagskvällen. Men också att möjliggöra fortsatt utvidgning.

Den 1 december träder Lissabonfördraget i kraft. Då ska Van Rompuy och Ashton börja arbetet för att fylla sina uppdrag med uppgifter. Positionerna lär påverkas en hel del av deras beslut. Och på detta sätt påverkas i förlängningen också hela EU.

Ashton blir vice ordförande i EU-kommissionen och ska först och främst se till att bygga upp en fungerande utrikesförvaltning. Det finns ett väl känt behov för unionen att agera gemensamt i globala frågor.

Just därför är det så viktigt att de två kan ta för sig, att de inte har fått sina positioner för att de uppfattas av stats- och regeringscheferna som lätta rundningsmärken.

Det som kunde ha blivit en markering av ett nytt, mer dynamiskt EU, riskerar nu att bara bli ännu mer av Brysselbyråkrati.

Det är "en historiskt missad möjlighet", för att citera utrikesminister Carl Bildts (M) värsta farhågor.