Näringslivet oroas, rapporterar Dagens Industri (3/12). De rödgröna vänsterpartierna leder i opinionsmätningarna: Tänk om de vinner valet nästa år!
Oron är inte helt obefogad. Det rödgröna alternativ, som för snart ett år sedan fann varandra efter ett uppslitande triangeldrama, är ett nytt påfund. Åtminstone sett till parametern regeringskoalition. Visst har de samarbetat förut, men Socialdemokraterna har alltid varit noggranna med att regera i ensamt majestät, en samlingsregering skulle ju kunna påverka väljarnas preferenser.
Det var ett egoistiskt argument, om än fullt förståeligt.
Att Mona Sahlin efter den historiska valförlusten 2006 insåg att en sådan ordning inte är hållbar i den nya tiden var insiktsfullt, precis som valet av koalitionspartnern Miljöpartiet. Tillsammans utgjorde dessa två ett potent huvudalternativ till allianspartierna. Ett alternativ som skulle ha kunnat slåss om de viktiga mittenväljarna utan att oroas för att Vänsterpartiet skulle göra upp med borgerligheten. Det var listigt. Och det var rakryggat.
Tvåpartisamarbetet var ju också konsekvent i sin syn på V.
Tidigare har S, trots sitt samarbete, alltid hållit rent vänsterut. Man har vägrat släppa fram de bara på ytan reformerade kommunisterna till grytan.
Den förre finansministern Pär Nuder, numera avpolletterad, deklarerade på första maj 2000: "Vi Socialdemokrater vill inte och tänker inte samarbeta med några kommunister i det nya seklet."
I en riksdagsdebatt 2004 var han argsint och väste att ingen skulle våga insinuera att han eller S inte avser att göra sitt renhållningsarbete mot kommunisterna. Samtidigt försvarade han regeringssamarbetet: "Om jag kan utforma en politik som gör livet lite drägligare här, tillsammans med ett parti som ändå vunnit förtroende i ett val så gör jag det." Pragmatism före ideologisk renlärighet, med andra ord. En hållning som säkert också låg till grund för omsvängningen när V släpptes in i värmen 2008.
Ett maktskifte i sig är mindre dramatiskt. Kontakterna mellan näringslivets företrädare och S är väl upparbetade. Storföretagen vet att de kan lita på S, att det bara är i högtidstalen som den socialistiska retoriken kommer till användning.
Att Vänsterpartiet skulle få något avgörande inflytande har man aldrig tidigare behövt fundera på.
Just därför är situationen så omskakande. Med V i regeringsförhandlingar kan vad som helst hända, kanske till och med ett återinförande av förmögenhetsskatten.
PR-konsulter med ett förflutet till vänster i politiken är följdriktigt högvilt hos företagen: Hur tänker V? Vilket inflytande får de? Matti Kataja, tidigare nära medarbetare till Vänsterpartiledaren, gör i DI sitt bästa för att lugna ner känslorna: "Mitt budskap till näringslivet är att de måste släppa föreställningen att Lars Ohly kommer att avskaffa marknadsekonomin – för det gör han givetvis inte."
Frågan är bara vad i detta som är professionell analys och vad som är politiskt önsketänkande. Det enda vi vet är att Ohly har ett särskilt förhållningssätt till varudeklarerad politik. Sedan den stora kommunistdebatten 2004 kallar han sig inte längre för kommunist – han bara är det.