SD:s Sahlineffekt

Om det vore val i dag skulle de rödgröna vänsterpartierna få egen majoritet, visar SCB:s stora partisympatiundersökning, redovisad på torsdagen.

Övertaget har tre orsaker; att Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna har svårt att försvara sin position i skuggan av Moderaterna och att Miljöpartiet fått oförtjänt stor uppmärksamhet – precis som Sverigedemokraterna.



Allianspartiernas problem med sin framtoning är väl kända. De blev uppenbara redan i och med fördelningen av statsrådsposterna after valsegern 2006. M förordade matematisk rättvisa och lade beslag på de poster som både uppfattas som tyngst och som ger störst medialt utrymme. Lösningen är lika enkel som självklar: för att fullt ut kunna dra nytta av de olika partiernas profiler måste de ges den grundtrygghet som en valallians ger.

Miljöpartiets framryckning i opinionen har varit tydlig länge. De gröna vinner väljare från alla partier, men flest från S. All bevakning av klimatfrågan har sannolikt bidragit, samtidigt som MP har tillåtits framstå enbart som en god klimatkämpe. Det finns all anledning att tydligare belysa vad de grönas politik innebär. Och framför allt hur lite Sverige kan påverka på egen hand. Klimatfrågan är gränsöverskridande och Sveriges åtgärder – hur kraftiga de än är – har endast marginell, om ens någon, betydelse. I den svenska riksdagen är dessutom alla partier miljöpartier.



SD:s starka stöd i opinionen visar en gång för alla att Mona Sahlin (S) har fel. Om det nu finns någon som egentligen har betvivlat det tidigare. Det finns ingen anledning att spekulera kring eventuella strategier för att hålla SD borta från makten. En sådan von oben-attityd innebär tvärtom att SD får ökade sympatier. Dels från alla som tycker att etablissemanget sätter demokratin ur spel, dels från alla som ser en fara i storkoalitioner.

Att låta SD få en större roll än vad partiet har genom att nuvarande riksdagspartier gör gemensam sak är ett taktiskt spel som uppenbarligen inte gillas av väljarna.

Dessvärre är det nog för sent för Socialdemokraterna att ändra attityd nu. Partiet borde måna mer om att se lösningar på samhällsproblemen än att lägga vikt vid vilka som ska och vilka som inte ska få vara med.

Av SCB:s mätning framgår också att trenden för S är stadigt nedåt. Efter att ha toppat på 45,9 procent för två år sedan närmar man sig nu det historiskt svaga valresultatet från 2006. Detta visar att S inte ligger i takt med tiden och att Sahlin inte har varit rätt partiledare för att förvalta det stora stöd man fick till skänks genom alliansregeringens sjabbel i början av mandatperioden.

Att partisekreterare Ibrahim Baylan förnöjt uttrycker tillfredsställelse med att SD inte nått en vågmästarställning är samtidigt häpnadsväckande dumdristigt. De rödgröna har tillsammans 50,0 procentenheter, inte mer. Den som tror att SD:s framgångar kan stoppas genom fortsatt mobbning av S-modell misstar sig grovt.

Nu måste politiken handla mer om lösningar – kring integrationsfrågan och utanförskapet – än om billig retorik.