En frälsare flyttar in i Vita huset

På tisdag installeras Barack Hussein Obama som USA:s 44:e president, den förste svarte, en frälsare.

Just så – efter valvinsten i november har hysterin kring Obama nått nya, smått hysteriska höjder. Personkult anas.

Inte för att det är så särskilt konstigt.

George W Bushs förtroende har sjunkit som en sten, hans agerande i "kriget mot terrorismen" har vänt det egna folket mot honom.

Vem som än hade stått i tur att tillträda efter Bush hade haft stora förväntningar på sig; hopp om förändring och större respekt för allas mänskliga fri- och rättigheter, framtidstro.

Men Obama är något extra. Jag hade förmånen att under valspurten höra honom tala vid ett par tillfällen. Det var extatiskt. Han använde alla de rätta greppen, talade direkt med mig – inte till mig, precis som med de andra 100 000 som var på plats. Han lindrade oss runt sitt lillfinger. Fick med rytm, ordval och rätt betoning upplevelsen att bli konsertlik. Fyllde oss. Inte så mycket med vad han sa som hur han sa det.

Få andra moderna politiker har också uppmärksammats som Obama för sin talekonst, sitt sätt att hantera språket. Han har på egen hand skrivit två böcker. Hans tal vid Demokraternas partikonvent 2004 överskuggade den dåvarande presidentkandidaten John Kerry.



Politiskt är utmaningarna många. Den ekonomiska krisen och den explosiva situationen i Mellanöstern är bara två.

Lika säker som man kan vara på att ett av de första besluten – om inte det första – som Obama tar i Ovala rummet blir att stänga fånglägret i Guantánamo på Kuba, lika mycket osäkerhet finns det kring hur stora delar av politiken ska utformas.

Det har funnits oroande tendenser i Obamas retorik om att de "goda amerikanska jobben" ska skyddas. Om detta var avsett att locka väljare i fabriksnedläggningarnas USA eller verkligen avslöjade en mer protektionistisk linje vet vi ännu inte.

Lika svårt är det att veta vilken roll USA kommer att ta på sig i Mellanöstern. "Jag kommer att till Vita huset ta med mig ett orubbligt engagemang för Israels säkerhet och vänskapen mellan USA och Israel", sa Obama för ett år sedan. Men exakt hur kommer det engagemanget att omsättas i praktisk politik?



Vad vill Obama? Osäkerheten kring den politiska inriktningen är märkligt nog lika stor nu, som under den febriga valrörelsen.

"Breda politiska lösningar" är en nyckelsats, "det som är bäst" en annan.

Men vem vill inte det?

Obama har sagt: "För mig är inte det viktigaste om man befinner sig i den politiska mittfåran eller är liberal. Den viktigaste frågan för mig är: Kommer det att fungera?"

Det är väsensskilt från den linje som Bush har företrätt under sina åtta år i Vita huset. "Det finns godhet och ondska i världen, det finns inga kompromisser", sa han i sitt sista tal till nationen under natten till fredagen svensk tid. Kompromisslös in i det sista.

Det är å andra sidan väl hårdnackat.

Få torde det vara som tror att man kan gå genom livet med en enda förutbestämd mening, att man kan strunta i verkligheten och varje omprövning.

Samtidigt finns det risk för att den som är pragmatisk in i minsta detalj framstår som ryggradslös och oförutsägbar.



Framtiden blir intressant. Kris lockar till krispolitik, och samsyn. Och av allt att döma har Obamas inflytande över politikens utformning vunnit insteg.

I senatens utfrågning av blivande utrikesminister Hillary Clinton i veckan betonade hon att den kommande utrikespolitiken ska baseras på pragmatism och fakta i stället för på ideologi och känslor.

Hellre förnuft än tro, visst, men rädslan för ideologisk övertygelse skrämmer. Om det verkligen bara finns en enda förnuftig lösning på varje problem, då finns det också bara en enda politisk väg att gå. Så trångsynt är inte verkligheten.



Mycket blir bättre med Obama. Men mycket är oklart. Klart är bara att han har mycket att leva upp till. Det kan vara ett lika stort problem som det är en möjlighet.

På tisdag är det dags att börja bryta brödet och dela ut fiskarna.