Den uteblivna Europadebatten

Snart är det val till Europaparlamentet. Åter kommer människor med skilda uppfattningar att stå utanför vallokalerna och vädja om stöd. En gång har jag själv stått utanför en lokal i Göteborg och delat ut valsedlar. Det var vid folkomröstningen 1994.

Innan dess hade jag under ett par intensiva månader gjort allt jag kunnat för att övertyga människor att de borde rösta ja. Bland annat arbetade jag för Näringslivets EU-fakta, vilket innebar att jag ringde upp människor och diskuterade EU med dem. Många trodde att allemansrätten skulle avskaffas och knarket flöda fritt om vi gick med i unionen.

På nej-sidan fanns en viss desperation, man upplevde sig vara i underläge jämfört med den rika ja-sidan. Därför var man inte så nogräknad i sin agitation. Det fanns ingen gräns för de hemskheter som skulle drabba Sverige vid ett ja i omröstningen.

Och visst hade ja-sidan betydande resurser. Näringslivet satsade stort för att det skulle bli ett ja i omröstningen. En mer långsiktig opinionsbildning var man däremot inte intresserad av att stödja.

Kort efter segern i folkomröstningen stängde ja-sidan sitt kontor vid Järntorget. Jag minns hur euforin över segern snart förbyttes i en besvikelse över att all opinionsbildning nu skulle upphöra. Borde man inte, när man hade facit i hand, undersöka om nej-sidans skräckvisioner verkligen stämde? Var det inte nu den mer djupgående debatten kunde börja?

Nej-sidan fortsatte emellertid att kämpa för sin sak. Därför var det inte märkligt att opinionen snabbt vände. Europaparlamentsvalet 1995 blev ett stort bakslag för Sveriges Europavänner.

Tillsammans med en annan student bildade jag en lokalavdelning i Göteborg av den internationella Europarörelsen. Men det var ett arbete i motvind. De partier som stått på ja-sidan prioriterade nu andra frågor.

Debatten inför folkomröstningen hade varit ganska krass och nationalistisk. Ja-sidan hävdade att Sverige skulle tjäna ekonomiskt på ett medlemskap. Mer ideologiska, historiska eller kulturella frågeställningar undvek man däremot. Hur bör vi förhålla oss till det europeiska kulturarvet? Är EU positivt för freden och demokratin i Europa? Är det rätt att som Sverige vara neutral medan andra länder i Europa fått utkämpa kampen mot totalitära stater som Sovjetunionen och Nazityskland?

Ja-sidan orkade aldrig ta tag i det långsiktiga arbetet för att vinna svenskarnas hjärtan för det europeiska samarbetet. Priset för detta har vi bland annat sett i det låga deltagande som brukar vara i valen till Europaparlamentet. Dessvärre talar mycket för att det blir likadant denna gång.





David Andersson är författare och redaktör på tidskriften Axess.