Tomrum att fylla – för fler än pappor

Det pågår en angelägen, men delvis märklig debatt i Expressen/Kvällsposten om papparollen.

Bakgrunden är den undersökning Kamratposten publicerat om att nästan inga barn vänder sig till sina pappor för att få tröst. Papporna kommer först på femte plats, medan mammorna tronar självklart och tryggt på första.

Frågan om de frånvarande fäderna skulle därför kunna sägas ha fått en pånyttfödelse. Förr var det en fysisk frånvaro, satt i relation till hemmamammorna; nu kanske mer en psykisk.

Att rollfördelningen – trots ett mer jämlikt arbetsliv – tycks oförändrad både engagerar och upprör. Här finns mycket material för att – åter – slå fast att kvinnor i tvåkönade relationer allt för lätt hamnar i dubbelarbete, givet att de tar ett större ansvar för barn och hem än vad deras män gör.

Generellt sett, är bäst att tillägga.



Mycket klokt skrivs också om barnens rätt till bägge sina föräldrar. Och om det självklara, mänskliga behovet av en kärleksfull uppväxt.

I ett inlägg (6/10) skriver dock skådespelaren Liam Norberg att "svikarfarsorna" är grunden till det ökande våldet i samhället. Han menar att barn som växer upp utan sin pappa söker tryggheten på annat håll – och att de då lätt faller offer för "gänglivets förrädiska trygghet".

Nu är inte Norberg någon auktoritet på området, men hans vilsna slutsatser sticker ändå ut så pass mycket att de svårligen kan ignoreras.

Inte minst när han anser att det onda i samhället grundar sig på att politiker och makthavare vänder sig bort från "den trygga familjen, som också är den kristna kärlekens fundament".

Vidare: "När den grunden tas bort skapas det tomrummet som vi ser sprida sig som ett virus i Sverige. Det är detta tomrum som är roten till allt våld och allt utanförskap, till all mänsklig ondska."

Kristendomen som frälsaren från allt ont. Kärnfamiljen som dess redskap.

Den som kan sin historia vet att det inte är så.

Religioner må vara bärare av etiska regler, men de kan likafullt leda fel.

Hemska gärningar har begåtts i kärleksfulla religioners namn.

Föreställningen om att ökad religiositet skulle rädda världen har ingen verklighetsförankring. "Religion är något som varje människa har rätt att välja – eller välja bort", som Patrik Lindenfors så riktigt konstaterar i nyutkomna Gud finns nog inte (Fri tanke).

Dessutom går det sätta ifråga varför kristendomen skulle vara bättre än någon annan religion i detta avseende; kärleksbudskapet är inte specifikt kristet.

Professor Stefan Einhorn påpekar i Konsten att vara snäll (Forum) att "många religioner, framsprungna ur olika källor, möts i samma huvudtanke: det sätt på vilket vi själva vill bli bemötta ska vara ett riktmärke för hur vi behandlar andra". Så är det inom kristendomen och judendomen, islam, konfucianismen, taoismen, buddhismen och hinduismen.

Frågan blir då varför inte enbart värnet av grundläggande humanistiska värderingar och universella mänskliga rättigheter skulle vara tillräckligt för att både få trygga barn och mindre våld.



Kärnfamiljen är självfallet inte alltid den bästa lösningen för alla barn.

Frihet och ansvar är bättre utgångspunkter.

Du som individ kan aldrig smita undan dina gärningar. Du måste förhålla dig till dem, ta ansvar för dem.

Det kommer alltid att finnas svikare, men lösningen är inte att minska friheten. Viktigare är att tänka själv – och att tänka på andra. "Den som månar om andras välgång har redan säkrat sin egen" som det heter inom konfucianismen.

Enligt ett afrikanskt ordspråk behövs det, i linje med detta, en hel by för att uppfostra ett barn. Ansvaret går i denna tanke långt utanför kärnfamiljsramen. Och fyller därmed på ett bättre sätt det tomrum som många faktiskt kan känna när samhället blir kallare och våldet breder ut sig.



Jonas Duveborn