Det brinner i Rosengård

Vi är i en djup lågkonjunktur och det brinner i Rosengård. Där har problemen ökat trots att vi tills nyligen har haft den längsta högkonjunkturen i vårt land sedan femtiotalet. Vi har alltså inte förmått bryta trenden under den tid då vi hade som mest resurser till vårt förfogande. Fortsätter utvecklingen kan vi snart ställas inför allvarliga motsättningar mellan befolkningsgrupper i flera svenska städer. Varje sten som kastas mot en polisbil i dessa städers problemområden blir också en sten kastad till stöd för sverigedemokraterna.

Det är lätt att gripas av förtvivlan, underbyggd av både vrede och sorg, över att Sverige inte bättre lyckas hantera de problem som invandringen för med sig. Det politiska Sverige vaggar till synes opåverkbart framåt i gamla fåror och allt vad man hittills gjort har haft ringa effekt. Men när inte ens stora kommuner som Malmö på egen hand kan hantera problemen har dessa nått den nivå där de blir nationella och måste lösas med gemensamma krafter.

Två beslut behöver tas. För det första att några av de värsta problemområdena i Sverige betecknas som nationella krisområden. Som sådana skall de hanteras vid sidan av gängse rutiner och ges särskilda resurser. För det andra måste vi besluta oss för att verkligen vinna kampen om dessa områdens framtid. Det är en strid som gäller livet och livsvillkoren för deras innevånare. Förlorar vi gäller det snart både liv och död för många människor i vårt land, ty då lämnar vi över områdena som ostörda rekryteringsbaser till den organiserade brottsligheten.

Regeringen borde satsa helhjärtat på att tillsammans med alla krafter i samhället finna lösningar. Framgång skulle skapa starkt positiva reaktioner runt om i världen. Att inte agera innebär ett moraliskt nederlag och orsakar kostnader för sociala problem och brottslighet, som blir omöjliga att hantera.

Låt oss under en lång period se till att de bästa lärarna, de bästa poliserna, de bästa socialarbetarna, de bästa arbetsförmedlarna arbetar i aktuella områden. Betala dem bra! Se till att de bästa idrottsledarna och de duktigaste fritidsledarna finns på plats. Skapa arbeten, ge ungdomarna lärlingsjobb och investera i projekt i de aktuella områdena, men även i bostäder på andra platser, så att krisområdenas invånare får bättre möjligheter att flytta till säkrare miljöer. Gör allt för att stödja de invånare, som nu markerar att de själva vill ta ett ökat ansvar och stävja buset. Möjliggör en stenhård nolltolerans mot alla former av kriminalitet. Låt oss resonera om hur det offentliga rummet bäst skall hållas rent från ligister och sedan vidta åtgärder. Demokratin har inte bara rätt utan även skyldighet att försvara sig mot våldsverkare av alla slag.

För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.

Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk kommentator och samhällsdebattör.