Gilla läget, Hägglund

Okej. Men jag vill inte bli dömd i en kristen domstol.

Och det är det bästa med Sverige, att man inte behöver känna sig ett uns kristen för att få vara svensk. Att man kan respektera lagstiftningen för att den präglas av sekulär humanism. Att kyrkan till slut skildes från staten. Och att man kan tycka att den självklara platsen för skolavslutningar är – hör och häpna – skolan.

Göran Hägglund vill värna en tradition, den som målas upp av att alla svenskar traditionellt firat sina skolavslutningar i kyrkan.

Det är för det första inte sant. Skolgården har för många, många skolbarn genom åren fungerat som en utmärkt plats för att mima och sjunga in sommaren på. Det kommer att fungera alldeles utmärkt även i framtiden. Och nej, Skolverket har inga planer på att skicka ut ett dekret om vilka sånger som är lämpliga att sjunga. En och annan vacker psalm kan säkert smyga sig in också.

Om sedan kyrkan vill bjuda in till en vacker avslutningsceremoni får den självklart göra det, men det är inget som skolan, Skolverket eller ens Kristdemokraterna har med att göra.

Kristendomen är okorad mästare i marknadsföring. Den har plockat upp folkliga traditioner och gjort dem till egna genom att friskt blanda in myter om jungfrufödsel och återuppståndelse. Men kristendomen har inte monopol på att skapa traditioner. Det märks när vi nu firar att den mörkaste dagen på året snart ska få fajtas med ljuset.

Vi blandar jultomtar, stjärnor, granar, Helga natt, knäck, gåvor, blotgille, adventljus och Walt Disney i en salig röra. En röra som kommer att bli ännu rörigare och roligare för varje år som går.

Det är bara att gilla läget, Hägglund.