Tillbaka på ruta ett

Den utlösande faktorn denna gång var det internationella kreditvärderingsinstitutet Standard & Poors sänkning av kreditbetyget för en rad euroländer, däribland Frankrike. Dessutom tvingades ännu ett land ställa sig i kön till finansakuten: Ungern.

Men uppdraget är svårt ty krisen är mer politisk än finansiell och då gäller politikens lagar. Vad som genomförs är vad som är politiskt möjligt och inte nödvändigtvis vad som är ekonomiskt bäst. Det är förmodligen förklaringen till att de politiska ledarna lägger mer kraft på att införa regler för att förhindra framtida kriser än att lösa det akuta problemet med överskuldsättningen i bland annat Grekland, Italien, Spanien.

Inflation – sedelpressarna – är förmodligen det enklaste sättet att komma tillrätta med överskuldsättning. Men till det säger Tyskland blankt nej, ty minnena från mellankrigstiden har inte förbleknat.

Statsbankrutt är den snabbaste metoden. Den har praktiserats många gånger förut, senast av Argentina 2002. Men den har också tagits i bruk av länder i Europa där den tyska statsbankrutten 1923 är den mest omskrivna.

Den metoden döms också ut av Merkel och Sarkozy, ty en kraftfull nedskrivning av skulderna innebär att tyskar och fransmän skulle tvingas betala för sydeuropéernas lättsinne. En politisk omöjlighet inte minst mot bakgrund av att det stundar val i båda dessa länder.

En devalvering av den egna valutan som återställer krisländernas konkurrenskraft och gör det lättare att betala skulder med ökad export är inte heller möjlig. Det kräver nämligen att krisländerna lämnar EMU vilket skulle innebära en gigantisk prestigeförlust för EU-samarbetet som helhet.

Kvar återstår att spara sig ur krisen. Dramatiska nedskärningar i de offentliga finanserna såsom lägre pensioner, sämre vård i kombination med rejäla lönesänkningar har från tysk sida ställts som krav för fortsatta lån.

Långivarna kräver sålunda att krisländerna dömer sig själva till fattigdom – berövar sig sin framtid – för oöverskådlig tid. Men är det verkligen ett effektivt sätt att ta landet ur krisen? Kommer det inte bara att leda till att de som kan flyttar till andra länder som erbjuder en bättre framtid och att de som stannar kvar vänder sig till den svarta sektorn för att undkomma skatter och andra pålagor?

Ty att avstå från frukten av det egna arbetet bara för att betala till de tyska och franska bankerna kan rimligen inte framstå som attraktivt för många. Särskilt inte om det inte finns något slut på uppoffringarna.

Införandet av euron skedde över huvudet på EU-ländernas invånare. Bara i två länder hölls det folkomröstning – Danmark och Sverige. I båda fallen blev det ett nej. Det är ingen djärv gissning att det folkliga motståndet kommer att vara mycket stort när nu notan för eurons misslyckande skickas till väljarna.

Vi har intressant politisk utveckling framför oss. Och vi har bara sett början.

Anne-Marie Pålsson, är docent i nationalekonomi vid Lunds universitet