Ge lärarna större frihet

Dietister då? Barnmorskor? Elektriker? Nja, inte heller där har kraven på legitimation gjort att yrket har fått den höga status som kårerna efterfrågat. Ändå tycks lärarfacken tro på legitimationens magiska kraft. Från år 2015 kommer inte lärare få rätten att sätta betyg, ansvara för undervisningen eller få en fast anställning om de inte är legitimerade.

Men det är tveksamt om åtgärden kommer att få önskad effekt. Nyligen avslöjade Dagens Nyheter att Skolverket ingått ett avtal som innebär att det i praktiken är personalen på bemanningsföretaget Proffice som beslutar om lärarlegitimationerna. Formellt har Skolverket ansvaret, men där är det så få personer som arbetar med granskningen att de endast har omkring fyra minuter på sig att avgöra varje ärende. Enligt Dagens Nyheter har flera lärare hört av sig till tidningen och berättat att de fått legitimation i ämnen de varken undervisat eller utbildat sig i.

Och för de unga lärarna som just gått ut lärarhögskolan kan kraven på ett års introduktion med handledning, som krävs för att få ut legitimationen, bli en riktig flaskhals. På många håll saknas resurser till introduktionsåret. Risken finns att de unga lärarna, trots utbildning, kommer att sorteras in i A-lag och B-lag.

Att införa en legitimation handlar inte nödvändigtvis om lärarnas bästa, eller om elevernas. Snarare tycks reformen ha drivits fram för att få en bättre kontroll över yrkeskåren – samt för att värna dem som är innanför, mot dem som är utanför.

Men som alla som någon gång gått i skolan vet är inte förmågan att lära ut, något som med självklarhet kan införskaffas på lärarhögskolan. Det finns gott om exempel på personer som tack vare sakkunskaper och engagemang gjort underverk i skolan – samt, tyvärr, på examinerade lärare som aldrig borde satt sin fot i ett klassrum.

De senaste årens debatt om skolans brister tycks ha lett till en viss desperation bland politikerna. Man försöker förbättra kvaliteten genom att dokumentera, mäta och reglera. Inte minst har Sveriges Kommuner och Landsting gång på gång lanserat förslag där målet tycks vara att göra läraryrket till vilket nio till fem-jobb som helst.

Kanske borde man istället våga göra tvärtom. Flera lärare i min omgivning vittnar om att det en gång i tiden varit friheten som lockade dem att ta klivet in i klassrummen. Friheten från stämpelklockan. Friheten från en chef som ständigt hänger över axeln, friheten från påtvingade arbetslag, friheten från onödiga sammanträden. Friheten att vara kreativ, att pröva och utveckla sina kunskaper tillsammans med eleverna. Kanske skulle en del av lärarnas forna status återvinnas om politikerna skulle se förbi mallarna – och inse frihetens värde.

Karin Rebas är generalsekreterare för Bertil Ohlininstitutet