Uppblossande klasshat

Men det mest bekymmersamma är kanske att vi lever i en sådan jippokultur att sådana där påhitt är enda medlet att få upp diskussionen om inkomstklyftor på dagordningen. Att det i någon mån är problematiskt om klyftorna växer.

”Frågor om inkomstskillnader och sociala orättvisor kan vara nog så viktiga att uppmärksamma”, skriver Peter Wolodarski i DN och han får väl sägas vara representativ. Utmärkt, varför görs då inte detta? Medge att det inte hade stått på DN:s ledarsida den här söndagen om inte detta klassjippo hade ägt rum. Och Wolodarski försöker därefter lite valhänt diskutera vilka inkomstklyftor som är rimliga. Vi har västvärldens kanske lägsta inkomstspridning, säger Wolodarski, för att man inte skall dra för stora växlar på hans medgivande. Men såvitt jag förstår blir Sverige alltmer likt den övriga västvärden. Är det bra om klyftorna ökar, är väl snarast den relevanta frågan.

Jag har aldrig förstått det där med klasskänsla och med klashat. Men jag har aldrig varit så socialt anpassad att jag har kunnat identifiera mig med den samhällsklass jag tillhörde som barn. Det är troligt att människor präglas av sin samhällsklass, men troligen mer av att vara nordeuropéer, sent urbaniserade skogslutheraner. Det mesta annat är konstruktioner. Man hittar på att det är rätt att känna sig som svensk, indoktrinerar människor i nationalistisk ideologi och till sist börjar de verkligen känna sig som svenskar. På samma sätt ville den marxistiska ideologin inpränta värdet av att ha klasskänsla. Det var under 1960- och 70-talen självklart att det var viktigt att ha klassmedvetande. I en del fall handlade det kanske om personer ur medelklassen som var lika socialt förfrämligade som jag. Och så ville man låtsas att man tillhörde en annan samhällsklass. Man till och med konstruerade begreppet ”folkets kultur” som var något annat än ”borgarklassens finkultur”. Men inte så få kom verkligen ur arbetarklassen och påstod sig ha en klasskänsla. Vad det nu kunde vara.

Det påstås att Håkan Juholt blev utsatt för den gamla typen av klassförakt. På Sydsvenskans kultursida påpekar Andreas Ekström att Juholt snarare tillhör medelklassen. Medan Mats Skogkär på ledarsidan försöker spåra ett klassförakt mot Fredrik Reinfeldt för att denne läser Camilla Läckberg. För klass handlar ju inte bara om inkomster utan också om livsstil och kultur. Det är en intressant användning av klassbegreppet. Om en bildad borgare föraktar en obildad borgare så är det alltså klassförakt. Det var väl tanken som slant för Skogkär, men jag tycker inte om tendensen.

Det är högst demokratiskt att bekämpa obildning, ytlighet och framför allt intellektuell ohederlighet. Det är inte elitism att kräva ansträngning av envar. Det är inte klassförakt eller ens förakt.

Lars Westerberg är fri skribent och mångårig medarbetare på Obs!