Under mardrömsåret har flera medlemsländer stått på randen till konkurs. Vi har sett toppmöte på toppmöte, krispaket på krispaket. Vi har sett svångremspolitik och strejker och demonstrationer i deras spår. Ett exempel som kan belysa hur allvarligt läget är, är EU:s ökande beroende av internationella valutafonden, IMF.
För ett decennium sedan var det bara länder i tredje världen som tvingades ta nödlån från IMF, ofta knutet till hårda krav på strukturreformer. Därför väckte det uppseende när även EU-länderna Ungern och Lettland för ett par år sedan tvingades till förnedrande nödlån från IMF.
Och idag är det EU som i allt högre grad måste förlita sig på stöd från IMF. Och inte bara på IMF. EU har hoppats på krislån även från länder som Kina och Brasilien. Men Kina har sagt nej, och även USA anser att Europa borde vara rikt nog att kunna lösa sina egna problem.
EU-toppmötet nu i december gav unionen politiska verktyg för budgetbalans i medlemsländerna i framtiden. Men fortfarande finns inga svar på hur EU ska agera om Spanien eller Italien får akuta behov av hjälp. Varken stabiliseringsfonden EFSF eller den nya räddningsfonden har tillräcklig kapacitet för att ge stödpaket av den typ som getts till Irland, Portugal och Grekland även till Spanien och Italien.
Dessvärre har också budgetpakten, som inte kunde drivas igenom inom EU-systemet utan blev ett mellanstatligt avtal, lett till en kraftig splittring inom EU. Risken är stor att pakten leder till konstitutionellt käbbel som tar bort fokus på de verkliga ekonomiska problemen. Europa har haft nog av konstitutionellt rådbråkande under det senaste decenniet, och behöver knappast mer sådant för tillfället.
Därför kan 2012 bli värre än 2011.
In en intervju i franska Le Journal du Dimanche på juldagen uttalar sig chefen för IMF, Christine Lagarde, om sin oro för det kommande året. Som före detta finansminister i Frankrike, med egen erfarenhet av EU:s hantering av eurokrisen, är hennes analys i högsta grad relevant.
Lagarde menar att EU:s krishantering har gjort läget bättre, men hon kritiserar att reformerna tar för lång tid. Hon efterlyser också en enkel och detaljerad plan, istället för de storstilade principer som dras upp nu.
IMF-chefen varnar också för att Europas ekonomiska kris nu drar med sig resten av världen: ”Världsekonomin befinner sig vid en väldigt farlig vändpunkt”, menar hon.
Frågan som ställs både i Europa och i resten av världen är om eurozonen kommer att bryta ihop. Det är inte ett sannolikt scenario, eftersom den politiska viljan att upprätthålla och stärka EU:s monetära samarbete är så stort.
Men bara det att frågan nu ställs på så många håll visar på allvaret i situationen. Även 2012 kan bli ett mardrömsår för Europeiska unionen.
Marianne Ekdahl är fri skribent och kommunikationsansvarig på ESS Scandinavia