Unionens dragningskraft

I söndags gick ännu ett folk – kroaterna – till valurnorna för att folkomrösta om EU-medlemskap, och nästan två tredjedelar av dem vill se Kroatien som medlem i EU. Den 1 juli 2013 blir Kroatien därmed EU:s 28:e medlemsland.

Mitt uppe i en nyhetsförmedling som det senaste året dominerats av svarta rubriker om eurosamarbetets hittills allra djupaste kris, kan det vara lätt att glömma att EU bidragit till mer än 50 år av fred, ekonomisk och politisk stabilitet, välfärd och tillväxt. Det är därför som tron på Europasamarbetet är så stark i regeringarna runtom i Europa, och det är därför som EU-medlemskap är så attraktivt för länderna i EU:s närhet – trots det skakiga läget för eurosamarbetet just nu.

I dagsläget kan det tyckas ologiskt att ett lands befolkning frivilligt väljer att gå med i EU – och därigenom förbinda sig att gå med i eurosamarbetet – mitt under en brinnande finanskris. Men sett i ett längre perspektiv och mot bakgrund av den tillväxt och stabilitet som EU gett Europa är det helt logiskt.

För Kroatien innebär EU inte bara medlemskap i en ekonomisk klubb, som kan bidra till ökad handel, större ekonomisk tillväxt och ökad välfärd. Det innebär också ett löfte om varaktig fred. Det är därför som Kroatien, och de övriga länderna i före detta Jugoslavien, vill gå med i en ny union så snart efter att ha lämnat den union man tidigare ingick i.

Kriget som pågick för 20 år sedan i det före detta Jugoslavien var grymt och blodigt. Jugoslavien var en union mellan slovener, kroater och serber som bildats ur ruinerna av de ottomanska och habsburgska imperierna efter första världskriget. Varken kroater eller slovener blev särskilt nöjda med unionen, som kom att domineras allt mer av serberna. Efter kalla krigets slut drevs missnöjet till sin spets och när slovener och kroater år 1991 försökte lämna unionen svarade den serbdominerade jugoslaviska armén med våld.

På sätt och vis får EU nu en andra chans att bringa långsiktig fred till Balkan. På 1990-talet misslyckades EU med att förhindra krigen på Balkan. Utan en armé och utan politisk enighet hade EU inget inflytande på krigen. Det skulle krävas en amerikansk militär intervention för att få stopp på krigen 1994.

Nu fungerar EU ändå som ett fredsprojekt på Balkan. Stater som för något decennium sedan stred mot varandra för nationell självständighet är redan på väg att enas igen i en ny union med gemensam valuta – denna gång helt frivilligt. I den union som Kroatien nu är på väg in i finns redan Slovenien, och även Serbien har ansökt om medlemskap. Vem hade kunnat förutspå det för 20 år sedan?

Marianne Ekdahl är fri skribent och kommunikationsansvarig på ESS Scandinavia