Vifta på hunden

Grekland kan inte betala räntan på sina utlandslån. IMF, ECB och euroländerna beviljar därför Grekland nya lån till denna ränta. De har inte läst Herbert Stein. Grekland har visserligen bara cirka två procent av euro­zonens bnp. Men utlandsskulden ligger på 150 procent av bnp och stiger till 165 procent 2015, enligt The Economists beräkningar.

Landets problem är inte bara utlandsskulden, utan också stora underskott i handels- och bytesbalans, på 36 respektive 30 miljarder dollar på årsbasis. De underskotten är en logisk reflex dels av att Grekland under lång tid lånat inte till investeringar utan till konsumtion, dels av att landet inte har konkurrenskraft i nivå med omvärlden.

Ett land i en sådan situation – välbekant för svenska politiker som överlevt sjuttiotalet – har två utvägar. Den första är att devalvera, det vill säga sänka värdet av den egna valutan. Det innebär att korrigeringen tas upp i växelkursen. Exporten gynnas, importen fördyras. Den andra är att ta korrigeringen i produktion och sysselsättning. bnå faller, arbetslösheten ökar.

Det första alternativet innebär att hunden viftar på svansen, det andra att svansen ska vifta på hunden.

Problemet är att Grekland som medlem i euro­zonen inte har en egen valuta, och därmed inte kan devalvera. Alltså rekommenderar IMF, ECB och euroländerna det senare alternativet.

Men Greklands ekonomi är inte i sådant skick att landet kan hålla jämna steg, i konkurrenskraft och tillväxt, med de dominerande euroländerna. Grekland hör inte hemma i eurozonen. Den ansedda analysorganisationen Lombard Street Research i London har rekommenderat att Grekland lämnar zonen och återgår till en egen valuta. Jag tror att den slutsatsen är riktig. Alternativen är ekonomiskt besvärligare – och politiskt; de grekiska fackföreningarna strejkar ju ursinnigt mot varje tanke på något samband mellan produktion och konsumtion.

Ett grekiskt valutaskifte innebär en smäll för de banker som köpt grekiska statspapper. ECB och IMF får då skydda banksystemet istället för att hålla den grekiska lånekarusellen igång.

Som biverkning av krisen kommer nu, kanske, skärpta regler för euroländernas finanspolitik. Det är förmodligen nödvändigt. Eurozonen har gemensam penningpolitik, men medlemsländerna kan fritt utforma sin egen finanspolitik – det vill säga budgetregler, skatter och offentliga utgifter.

En gemensam penningpolitik kräver i längden en gemensam finanspolitik, för att unionen ska fungera. En bil klarar sig smidigare i trafiken om alla fyra hjulen rullar åt samma håll.

Nils-Eric Sandberg är före detta ledarskribent i DN och publicist i filosofiska och ekonomiska ämnen.