Varför dras S ner i ”källaren”?

Att S nu röks beror nog inte bara på Juholt. Redan 13 augusti 2010 kom varnande tecken. Bland annat skrev ”gråsossen” och kriminologprofessorn Leif G W Persson i Expressen, att han röstat på S i hela sitt liv men det tänkte han inte göra 2010 av tre skäl: Han kände inte igen sitt gamla parti. Han misstrodde Mona Sahlin, Bodström och Östros. De var inte kapabla att leda landet. V och Lars Ohly ville han – till skillnad från Sahlin – inte ens ta med tång. Dessutom ansåg han, att Anders Borg lät som sossar på den gamla goda tiden. Ekonomin skötte han väl, men taktiskt valde G W Kristdemokraterna. Valet 2010 visade att många tyckte som G W.

Juholt var då inte ordförande. Utan offentlig insyn myglade valberedningen med Berit Andnor som ordförande – landshövding i Blekinge därefter – fram honom som kandidat. Heléne Fritzon gav myglet Skånes välsignelse. Det satte turbofart på S-raset. Många välkända namn har lämnat.

Göran Perssons presschef, Anna Helsén, är presschef hos SEB:s vd Annika Falkengren, som går Wallenbergs ärenden för cirka 15 miljoner om året! ”Stanken från Enskilda Banken”, som vänstern skanderade känns tydligen inte längre! Och Göran Perssons spindoctor Jan Larsson, son till avlidne miljöministern Kjell Larsson, spinner nu åt Nordeas ledning; debut med försvar av förvärvet av en lägenhet för 22 miljoner åt bankens danske vd!

Pär Nuder (Perssons finansminister) finns hos Wallenbergs; riskkapitalbolaget EQT. Östros, Ylva Johansson och Österberg spolades – för husfridens skull? Aldrig har det varit lättare för M att marknadsföra sig som det nya arbetarpartiet när det gamla räknat ut sig självt. Juholts team är ett reservlag.

Skåne hade en gång starka S-namn; Per-Albin, Per Edvin Sköld, Gustaf Möller, Torsten Nilsson och några till. I dag Morgan Johansson och Heléne Fritzon, som sitter i verkställande utskottet; Skåne ska väl vara med på ett hörn.

Ilmar Reepalu i Malmö är lika känd för sitt jämna humör – alltid fly förbannad – som hans Malmö för sina problem. I stället för att ropa på regeringen bör han läsa avhandlingen Hegemonins decennier av Peter Billing och Mikael Stigendal.

Där namnges vilka som lett utvecklingen i Malmö mot bland annat Rosengård och Lindängen. Några få S-pampar och lika många från bank- och industrivärlden dikterade utan att störas av folkligt inflytande men med ett förfärande socialt resultat, om vilket vi dagligen läser. Det är inte svårt att se vilket parti som bör sopa rent för egen dörr.