Opinion

Hal som en Ohly

Opinion Artikeln publicerades

Vänsterpartiledaren Lars Ohly är inte trovärdig. Han ljuger öppet om sin demokratisyn. Han slingrar sig och bortförklarar.

Efter tisdagens Uppdrag granskning i SVT står detta nu mer klart än någonsin tidigare. Gamla uttalanden kombinerat med nya befäster bilden av att Ohly har en flexibel syn på när demokratins värden ska försvaras. En allt annat än försvarlig hållning.



Kubafrågan är ett paradexempel. Lars Ohly säger på offentliga möten att landet är en diktatur, men är ändå medlem i Svensk-kubanska föreningen, som hävdar motsatsen. Samtidigt har partiledningen ända fram till nu drivit tesen att fria val genomförs på Kuba. Ohly upprepar dessutom gång på gång att han hellre skulle lägga sin röst på den kubanske envåldshärskaren Fidel Castro än på USA: s demokratiskt valde president George W Bush.

I denna fråga fungerar Ohly – leninist så sent som 1999 – som en förebild för partiets unga. Ung vänsters ordförande Tove Fraurud har samma inställning. Hon vägrar också – i alla sammanhang – beteckna Castros regim som diktatorisk, utan påstår att den kämpar med vissa demokratiska problem. Därmed förringar hon det kubanska tyranniet och får det att framstå som vilket politiskt problem som helst. Även Sverige har "demokratiska problem" med sjunkande valdeltagande och politisk passivisering av flertalet medborgare. Att på detta sätt likställa Kuba med demokratiska stater är hårresande.

I Uppdrag granskning visades också hur Ohly år 2000 ändrade ett brev från partiledningen till de naiva, troende kommunister – Kirunasvenskarna – som på 1930-talet flyttade till Sovjetunionen. I stället för det kommunistiska paradiset fick de uppleva Stalins terror. De få som lyckades fly hem blev utfrusna av Ohlys föregångare. Ursäkten till dem försvann. "Den borde ha varit med", säger han nu. I går kom ursäkten, i en debattartikel. Det var förhastat, för sent och för lite.

Att ursäkten till Stalins offer ströks så sent som för fyra år sedan är oförklarligt. Och att partiet nu – under galgen – ändrar uppfattning stärker knappast tilltron till att man framöver kommer att agera för demokratin i alla lägen.

Vänsterpartiet står också mer splittrat än på länge. Riksdagsledamoten Karin Svensson Smith talade i går morse i P1 Morgon om en utbredd tystnad i partiet; att diskussionerna har dött sedan Ohly tillträdde. I Gnesta bildade lokalavdelningen nyligen ett nytt parti, vänsterdemokraterna. De så kallade förnyarna har samlat sig under beteckningen Vägval vänster. Andra vänsterpartister vurmar för ett feministparti, vilket är ett klart underkännande av det egna partiets jämställdhetspolitik. Enligt v:s förre vice ordförande Johan Lönnroth talas det också om att bilda ett rödgrönt parti tillsammans med miljöpartister med vänstersympatier, vilket torde vara majoriteten.



Det riktigt allvarliga med Ohlys hållning är att han i dag har direkt inflytande över Sveriges politik på en rad områden. Efter den senaste budgetuppgörelsen till och med över försvarspolitiken – och därmed över säkerhetspolitiken. Med detta framstår statsminister Göran Persson (s) som en medveten kommunistkramare. Han vet allt om kommunismens illdåd. Han har aldrig levt i okunskap om vilka det är han har att göra med i vänsterpartiet. Ändå fortsätter han vänslas med Ohly.

Regeringens samarbete med kommunister är en skam för hela den demokratiska arbetarrörelsen. Det befläckar både statsministern och socialdemokratin, och borde upphöra.

Så lär nog inte bli fallet. Persson har begåvats med samma slingrande talanger som sin partiledarkamrat till vänster.