Dömd utan dom

Det är svårt att bli klok på Littorin-affären. Ord står mot ord. Aftonbladets källa som de kallar "Anna" uppger att hon har träffat en man som kallade sig "Peter" och bar slipover och hade Littorins dåvarande mobilnummer. Den före detta arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin som först har nekat via ombud och nu senast i en e-postintervju i Dagens Nyheter till anklagelserna.

Om det är sant som Littorin hävdar, att han aldrig träffat "Anna" och aldrig köpt sex av någon, så genomlider han förstås en hemsk sommar. Han är mitt i en vårdnadstvist som verkar vara av det smutsigare slaget - och då är dessa anklagelser nästintill omänskliga.

Om han är skyldig kommer vi förmodligen aldrig att få veta. För det påstådda brottet är preskriberat, som alla sexköp är efter två år, och därför hamnar aldrig Littorin och historien i domstol. Vilket förstås sätter honom i en rävsax - för i allmänhetens ögon är han dömd och kan inte rentvå sig.

Vårdnadstvisten handlar om att få ensam vårdnad om sina barn - där vinner män ytterst sällan. I princip måste mamman vara dokumenterad missbrukare för att män ska vinna sådana strider.

Michael Alonzo, beteendevetare på företaget Föräldrajuristen, skriver i en debattartikel i Expressen att det finns tingsrätter i Sverige, till exempel Lunds, där det hittills aldrig har hänt att en pappa fått ensam vårdnad.

Det är det vi kan utse till en äkta skandal i denna historia. För Alonzo har också exempel på där mammor i vårdnadstvister anklagar fäder för allsköns ondska, och att det till och med förekommer att mor- och farföräldrar får vårdnaden före papporna. Ett sådant system anstår inte ett jämställt och demokratiskt land som Sverige. Självklart finns det olämpliga fäder, precis som det finns olämpliga mammor - och det torde fördela sig ungefär jämnt mellan könen.

Men tillbaka till Sven Otto Littorin. Han har erkänt sexchatt - och hur anstötligt innehållet i dessa chatter än må vara så är det varken olagligt eller något som andra än Littorin och den andra chattdeltagaren har med att göra.

Det finns en stolt svensk pressetisk historia av att vi inte publicerar privata delar av våra politikers liv, så länge det inte påverkar deras offentliga vandel. Om Littorin köpt sex så är det fullkomligt självklart att det skulle publiceras - för det är ett brott. Men att han chattat med kända eller okända om sex är varken brottsligt eller omoraliskt, bara mänskligt. Däremot är det ytterst tveksamt om Aftonbladet borde ha publicerat denna historia, där ord står mot ord och det finns uppenbara krafter som vill svartmåla den anklagade. För Littorin kan aldrig bli frikänd eller fälld, bara dömd i allmänhetens ögon.