Naiv fattigdomsdebatt

Fattigdom av alla de slag ska naturligtvis bekämpas. Därom råder heller ingen strid. Denna står i stället kring om just "växande klyftor" är ett problem eller inte. Frågan är naturligtvis beroende av vilka nivåer man talar om.

Omotiverat stora skillnader i inkomst och levnadsstandard är inte bra, tvärtom kan sådana skapa och vidmakthålla motsättningar i samhället. Med tanke på att Socialdemokraterna i alla år har hyllat och speciallagstiftat för de superrika är det dock svårt att se S som ett föredöme i just denna del. Vänsterpartiet är mer trovärdigt.

Men mer avgörande är naturligtvis om samhället som helhet tjänar på att alla hålls på en jämn, men låg, rikedomsnivå, eller om det är bättre med skillnader om de innebär att de som har det sämst har det bättre än vad de skulle ha haft om alla hade hållits tillbaka. Dynamiken och möjligheterna kopplade till ansvarstagande. I den bästa av världar har alla det naturligtvis lika bra, men om det målet ska nås med hjälp av omfördelning riskerar varje sådant projekt att minska drivkrafterna för enskilda att anstränga sig, med följd att välfärd och välstånd med automatik minskar. För alla.

Vad håller kvar människor i fattigdom? Bristen på frihet, hävdade redan Anders Chydenius, liberalen som bland annat var initiativtagare till Tryckfrihetsförordningen 1766 och beskrev marknadsekonomin och "den osynliga handen" elva år före Adam Smith. Politikens mål måste vara att ge alla medborgare bästa möjliga förutsättningar för att skapa sig en egen framtid; med bra utbildning, vård och omsorg.


Men åter till barnfattigdomen och Rädda Barnens senaste rapport. Först måste man konstatera att barn i Sverige har det bättre än barn i så gott som alla andra länder. Sedan går det invända att det näppeligen är någon tröst för någon att vara relativt sett rik, när man saknar tillgång till internet eller inte kan få nya kläder i samma omfattning som andra. Normen för vad som är välstånd är relativ, och därmed på en gång både fullt giltig och orsak till att fattigdomsbegreppet riskerar att förlora sin betydelse.

När S-politiker i falsett upprörs över ökningen av antalet fattiga är hyckleriet nära. Antalet har bara varit lika litet som nu en gång tidigare sedan barnfattigdomen började mätas 1991 – 2007 var den 10,9 procent, 2008 var den 11,5. Störst var den 1997, då 22,3 procent låg under "fattigdomsstrecket". Vem bar ansvar för det, om inte den dåvarande S-regeringen?

Att barnfattigdomen har varit större under många år är docken klen tröst när vart tionde barn definieras som fattigt. Den socioekonomiska slagsidan förvärrar bilden: 30 procent av barnen med utländsk bakgrund är fattiga, 50 procent av dessa om de dessutom lever med en ensamstående förälder.

Det krävs därför en rikedom av frihetsreformer.