Missbrukat monopol

I korthet förklaras den nya modellen, övervakad av Energimarknadsinspektionen (EI), som ett system där elbolagen får använda schablonvärden för att beräkna avgifterna. Och beroende på hur elnäten värderas, kommer det att påverka schablonernas storlek. Det är här som det blir bråk. För näten värderas inte efter hur gamla de är, vilket är omöjligt enligt EI. Stefan Yard, professor på ekonomihögskolan i Lund, menar att detta leder till att nätet kraftigt övervärderas: Vad som borde vara högst 90 miljarder blir i stället 130 miljarder. Då riskerar alltså avgifterna att bli därefter.

Men från Energimarknadsinspektionens sida vill man inte acceptera Stefan Yards och Rapport-inslagets verklighetsbild. I den nya "förhandsregleringen av elnätsavgifterna" som ska införas kommer varje elnätsföretag att få ansöka om en intäktsram och motivera nivån på intäkterna. Energimarknadsinspektionen betonar särskilt att "några omotiverade höjningar av elnätsavgifterna kommer inte att tillåtas".

Det hela kan tyckas vara en strid om definitioner: När blir en höjning omotiverad? Vad ska elnätet egentligen värderas till? Att detta alls blir en fråga hänger samman med ett sedan länge utbrett missnöje med elpriserna och elmarknaden. Det är självklart så att konsumenter reagerar när stora elbolag som Eon och Vattenfall har höjt sina elnätsavgifter med över 30 procent på bara några år, samtidigt som deras vinster har skjutit i höjden.

Nätavgiften ska gå till att bekosta drift och underhåll av ledningarna. Den andra delen av elkostnaderna, elhandelsavtalet, kan man som kund påverka genom att välja mellan olika elbolag och abonnemang. Nätavgiften är däremot låst till ett bolag. Det finns bara en kabel in i bostaden. Därför blir reaktionen på höjda nätavgifter så kraftig – och befogad.

Elnätet är en del av infrastrukturen precis som vägar, järnväg och det markbundna telefonnätet. Privata bussbolag kan tävla om resenärerna på vägarna, järnvägstrafik kan upphandlas. Men vinsten skapas i utnyttjandet av infrastrukturen inte i förvaltandet.

Det finns ingen praktisk möjlighet att bygga konkurrerande väg- eller elnät och därför får inte plånbokens storlek avgöra tillträdesrätten.



Det är av den anledningen som en statlig myndighet, Trafikverket, ansvarar för väg- och järnvägsnät.

Och det är av precis samma anledning som privata elbolag inte får ta ut, eller ens misstänkas för att ta ut, oskäliga nätavgifter.

Med den lokala monopolställningen följer ett stort ansvar.