Miljöpartiet har en plan för skolan

I brist på mothugg skruvar utbildningsministern besviket upp volymen och försöker provocera fram debatt med nygamla ord som ”kateder­undervisning”.

Det finns förstås en annan syn på utbildning än Jan Björklunds. Miljöpartiets språkrör presenterade under Almedalsveckans första dag vad de anser viktigast. Fokus är de unga som lämnar gymnasiet utan fullständiga betyg. Detta har också varit en oro för alliansen, som försöker åtgärda problemen genom lärlingsplatser och gymnasieutbildningar som lägger större vikt vid yrkeskunskap än högskoleförberedande teoretiska ämnen – reformer som på riktigt träder i kraft först till hösten.

Miljöpartiet drämmer nu till, i sitt försök att ta sig in i debatten, med individuella utbildningsplaner för varje elev.

Det är förstås inget fel med det. Och kanske kan man inte vänta sig mer konkreta förslag från ett parti som lyfter fram elevernas rätt till utbildning i fred och konfliktlösning framför vikten av en kunskapsskola, eller som vill ”ha mera personal, inte mera betyg!” som om det var en motsättning. Inte heller är det förvånande att förslagen kommer nu.

När det nyvalda språkröret Gustav Fridolin 2002 representerade partiets ungdomsförbund sa han att han tyckte synd om alla som skulle sätta sig på skolbänken i Jan Björklunds skola. Den politik som fokuserar på den enskilda elevens utvärdering och rätt till stöd var för lite individfokuserad.

Tidiga insatser är viktigt. Det är både alliansens och Miljöpartiets ståndpunkt. Ändå lägger MP i sitt utspel nästan all tyngd på vad som händer efter att en elev lämnat gymnasieskolan. Regeringen vill spara inte bara tid för eleven utan också pengar för staten, genom att ta tag i problem tidigare. Miljöpartiet vill istället göra det första året på komvux gratis. Prioriteringen är förvånande.

Jan Björklund är säkert tacksam för att Miljö­partiet anmäler sig som motdebattör i skol­frågorna. Men hur ska politiken genomföras? I utbildningsfrågan har de gröna alltid varit lika fräna mot socialdemokrater som mot folk­partister och på ett uppfriskande sätt fokuserat på uppgörelser om sakfrågor.

Eftersom söndagens utspel är tydligt med att eleverna med ofullständiga betyg är ett gemensamt misslyckande ”över olika regeringar” är avsikten säkert att fortsätta så. Frågan är bara om man nu inte sprungit iväg för mycket, både för socialdemokrater och alliansen.

Folkpartiet har under långt tid regerat den utbildningspolitiska debatten där fokus varit tidig och mätbar utvärdering av kunskap. Oppositionspartierna har lämnat walk-over, inte för att de velat, utan för att de insett att de saknat politik som kan möta den björklundska allmänförnuftiga retoriken.

I brist på mothugg skruvar utbildningsministern besviket upp volymen och försöker provocera fram debatt med nygamla ord som ”kateder­undervisning”.

Det finns förstås en annan syn på utbildning än Jan Björklunds. Miljöpartiets språkrör presenterade under Almedalsveckans första dag vad de anser viktigast. Fokus är de unga som lämnar gymnasiet utan fullständiga betyg. Detta har också varit en oro för alliansen, som försöker åtgärda problemen genom lärlingsplatser och gymnasieutbildningar som lägger större vikt vid yrkeskunskap än högskoleförberedande teoretiska ämnen – reformer som på riktigt träder i kraft först till hösten.

i sitt försök att ta sig in i debatten, med individuella utbildningsplaner för varje elev.

Det är förstås inget fel med det. Och kanske kan man inte vänta sig mer konkreta förslag från ett parti som lyfter fram elevernas rätt till utbildning i fred och konfliktlösning framför vikten av en kunskapsskola, eller som vill ”ha mera personal, inte mera betyg!” som om det var en motsättning. Inte heller är det förvånande att förslagen kommer nu.

När det nyvalda språkröret Gustav Fridolin 2002 representerade partiets ungdomsförbund sa han att han tyckte synd om alla som skulle sätta sig på skolbänken i Jan Björklunds skola. Den politik som fokuserar på den enskilda elevens utvärdering och rätt till stöd var för lite individfokuserad.

Det är både alliansens och Miljöpartiets ståndpunkt. Ändå lägger MP i sitt utspel nästan all tyngd på vad som händer efter att en elev lämnat gymnasieskolan. Regeringen vill spara inte bara tid för eleven utan också pengar för staten, genom att ta tag i problem tidigare. Miljöpartiet vill istället göra det första året på komvux gratis. Prioriteringen är förvånande.

Jan Björklund är säkert tacksam för att Miljö­partiet anmäler sig som motdebattör i skol­frågorna. Men hur ska politiken genomföras? I utbildningsfrågan har de gröna alltid varit lika fräna mot socialdemokrater som mot folk­partister och på ett uppfriskande sätt fokuserat på uppgörelser om sakfrågor.

är tydligt med att eleverna med ofullständiga betyg är ett gemensamt misslyckande ”över olika regeringar” är avsikten säkert att fortsätta så. Frågan är bara om man nu inte sprungit iväg för mycket, både för socialdemokrater och alliansen.