Ett kungarike för ett fungerande försvar!

”På sikt kommer det att påverka vår förmåga att lösa uppgifterna till sjöss”, säger informationschef Jimmie Adamsson till Blekinge Läns Tidning.

Den ålagda beredskapen blir därmed svår att upprätthålla.

Försvaret av Sveriges territoriella integritet får stå tillbaka för paraderande och ceremoniella övningar i huvudstaden.

Kritiken från marinen handlar inte om högvakten i sig, utan om bristen på planering. Men redan det faktum att militären är så sårbar väcker en rad frågor om vad vi har våra väpnade styrkor till. Försvaret ska inte fungera enbart i vackert väder, heter det ofta. Trist då att uppgifterna från Karlskrona låter antyda att just så är fallet.

På F17 i Ronneby är erfarenheten densamma. Efter en lyckad operation i Libyen konstaterar ställföreträdande flottiljchef Johan Svetoft att man där klarar sin uppgift, men att man ”är nära tomgångsvarvet”. Återväxten av piloter är minst sagt sparsam och om de internationella uppdragen fortsatt ska prioriteras, vilket politikerna sagt, är det viktigt att bygga en buffert av utbildad och motiverad personal. Samarbetet med Nato för fredsframtvingade insatser är inte gratis.

Försvarsfrågor är inte heller vad de har varit. Det var länge sedan den upprörde känslor i den offentliga debatten. Nedmonteringen av förmågan att försvara landet militärt framstår i dag nästintill som en naturlag. I takt med att invasionsförsvaret avvecklats, regementsnedläggningarna slutat ömma i lokala själar och värnplikten ersatts av ett yrkesförsvar är det som om luften har gått ur till och med de mest kritiska försvarsvännerna.

Sverige borde värna om att ha åtminstone en grundläggande förmåga att försvara landet. Detta oberoende av hur eventuella hotbilder från den ökande ryska aktiviteten runt gasledningen i Östersjön uppfattas eller hur aktivt Sverige ska vara i FN-sanktionerade militära insatser runt om i världen. Men när togs beslutet om att Sverige inte längre behöver försvaras?

När högvaktsuppgiften blir så betungande som marinen i Karlskrona pekar på, kan man dels undra om inte statschefen borde vaktas på annat sätt än av militär med skarpladdade vapen mitt i turistvimlet, dels om inte militären är mer än lovligt sårbar.

Smalare, men vassare har varit ett stridsrop i försvarsdebatten. Men att betydelsen av detta var att försvaret antingen skulle vakta kungen eller territoriet var det nog ingen som trodde.