Detta är nu inte obekant. Varje gång riksdagen har beviljat flyktingamnestier, vilket det egentligen inte handlar om eftersom den som är flykting per definition har rätt till uppehållstillstånd, har det varit en kontraproduktiv lösning: rättsosäkerheten har ökat och fler kan misstänkas ha sökt sig till Sverige med hopp om en snar lagstiftningsrepris.
Liksom inom annan rättsprövning måste även migrationsärenden hanteras långsiktigt ansvarsfullt. Liknande fall ska hanteras på liknande sätt. Temporära lösningar ska undvikas. Annars blir det slumpartat.
Det avgörande problemet med att så många dröjer sig kvar efter avslutad asylprövning är att de saknar såväl rese- som identitetshandlingar eller att de inte medverkar till att möjliggöra hemresan. I en del fall, bland annat ett av de som Kaliber tog upp, har man prövat sökandens skäl mot ett land som han senare säger sig inte komma ifrån.
Förutsättningen för varje rättslig prövning är att det finns tillräckligt underlag att fatta beslut på. I asylärenden kommer detta underlag till avgörande del från sökanden. Prövningen handlar alltför ofta inte om ifall skälen är tillräckliga, utan om de är trovärdiga. Med oklar identitet minskar tilltron till åberopade argument, samtidigt som det blir svårare för myndigheterna att tvångsvis skicka någon ur landet. Dessvärre innebär detta ofta att även den som har handlingar inte plockar fram dem direkt. Asylprocessen blir därmed komplicerad och utdragen.
Nu höjs rösterna för en förändring av lagen. Riksdagsledamöterna Maria Ferm (MP) och Abir Al-Sahlani (C) vill göra det möjligt att åter överklaga beslut om till vilket land någon ska sändas. Ferm vill också att bara ett begränsat antal verkställighetsförsök ska tillåtas. I dessa fall är sådana absoluta gränser inte att förorda. Det finns redan en möjlighet att ta hänsyn till svårigheten att verkställa en avvisning. Huvudregeln är att den som får avslag reser hem frivilligt. Med fastlagda gränser finns en klar risk för att det blir svårare att upprätthålla trovärdigheten i systemet. Tidsaspekten är viktig. Ju längre tid det tar att avgöra ett asylärende desto mindre betyder de skäl som åberopats till grund för ansökan. Varken de sökande eller rättssäkerheten vinner på en luddigare asylprocess.