Sjöstedts tunga socialistiska bagage

Valberedningens kandidat, Jonas Sjöstedt, ursäktar till och med Lars Ohlys valresultat med att det var att delat parti han tog över. En dödskram från den som tidigare i år öppet utmanade Lars Ohly om partiledarskapet, trots att Ohly tydligt sa han ville sitta kvar.

Bilden av ett sammansvetsat parti faller redan där. Liksom i det faktum att valberedningen var oenig i sitt beslut att förorda Sjöstedt som ensam partiledare. Det är inte helt osannolikt att han efter kongressen får sällskap av Ulla Andersson eller Rosanna Dinamarca på ledarposten.

Att Sjöstedt är en vass debattör behöver ingen tveka om. Han kommer förmodligen att vara betydligt skickligare i att beskriva det Vänsterpartiet säger sig vilja åstadkomma. Att hata privata företagsvinster från offentlig verksamhet är en sak. Men att tala om att det ska bli bättre med kommunalt monopol en annan. Han kan säkert få en och annan att tro det, Sjöstedt.

Socialdemokratins fall kan tyckas vara en självklar öppning för Vänsterpartiet. Men enligt SCB är det inte i första hand V missnöjda S-väljare går till utan Moderaterna eller Miljöpartiet. Ännu tydligare är trenden bland de yngsta väljarna, här är det MP som gäller, inte minst bland kvinnorna.

Ändå är ambitionerna stora. Jonas Sjöstedt siktar på tvåsiffrigt och partiets framtidskommission kom fram till att Vänsterpartiet ska stå på egna ben och inte nöja sig med att se som huvuduppgift att vara antingen kritiker eller samarbetspartner till Socialdemokraterna.

Men om man nu inte tror att en, eller två, partiledare är det som avgör ett politiskt partis framtid – och i ett kollektivistiskt parti borde man väl inte förlita sig på det – vad är det då för politik som ska leda till lyftet?

Partiets program är lika ambivalent som en åsna mellan två hötappar. De gamla kommunistregimernas misslyckanden konstateras, men man kan inte riktigt svälja demokratin som den ser ut. Den är mest en fasad och kapitalismen är per definition odemokratisk får vi veta. Och att av programmet förstå vad som ska få ägas och av vem i Vänsterpartiets värld är lika omöjligt att tyda som den svenske kocken i Mupparna.

Att privat företagande inte är socialistens dröm framgår dock:

”De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former”, förklaras det bland annat.

Jonas Sjöstedt kallar sig demokratisk socialist, en viss skillnad mot Håkan Juholts sociala demokrati. Problemet för Sjöstedt är att hans parti i sin grundanalys inte ser dagens samhälle som självklart demokratiskt. Med en sådan last i bagaget blir Sjöstedts resa mot 10 procent tung.