Självständig, inte ständigt själv

Mot bakgrund av hur analyserna brukar hanteras kan man dock undra om de görs på rätt sätt, av rätt personer. Hur stor distans kan de politiker som sätts för att granska den egna politiken och valrörelsen egentligen ha?

I Ekots lördagsintervju för en vecka sedan fick Mona Sahlin (S) frågan om hur rimligt det egentligen är att politiker granskar sig själva, och svarade:

"Jamen, vi är ju politiker. Kan vi inte granska oss själva så har vi inte i politiken att göra."

Uttalandet är målande för hur granskande uppdrag länge har hanterats i Sverige. Politiken har satts framför juridiken. Följdriktigt har Sveriges domstolar en internationellt sett svag ställning. Konkurrenslagstiftningen och kampen mot karteller har varit tam. Politiskt aktiva har valts till kommunrevisorer för att granska beslut de själva deltagit i.

Självsanering kallas det för.



Ifråga om statens makt borde det vara en självklarhet att maktdelning gäller fullt ut; att inte minsta misstanke ska få finnas om att granskare och granskad kanske, möjligen, eventuellt har någonting ihop utom det gemensammas bästa.

Men inte.

I veckan ställde Konkurrensverket med sitt remissvar på utredningen om mutbrott (SOU 2010:38) frågan på sin spets.

De nuvarande reglerna kring mutbrott är svårbegripliga. Utöver en tydligare redigering i Brottsbalken har utredningen föreslagit att "Svensk kod om gåvor, belöningar och andra förmåner i näringslivet" ska tillföras. Som en del av näringslivets självreglering.

Kan inte näringsidkare granska sig själva så har de inte i näringslivet att göra, skulle man kunna säga.

Ökad tydlighet är nödvändigt. Vad ska vara acceptabelt för främjande av affärsverksamhet? Att låta en stor del av regleringen bli självsanerande innebär dock, enligt Konkurrensverket, att bedömningen av vad som ska vara straffbart överförs till privata aktörer, som själva har utformat koden – vilket är både olyckligt och mindre önskvärt.



Det är inte bättre i medievärlden. Här framhålls den gyllene självsaneringen med Pressombudsman och Pressens opinionsnämnd som det bästa för yttrandefriheten.

Kan inte journalister granska sig själva så har de inte i journalistiken att göra, så att säga.

Det kan vara precis tvärtom.

Av samma skäl som att mutbrott lämpligen lagregleras och bedöms av domstol finns det anledning att publiceringar hanteras på samma sätt. Förtroendet för PO ska inte vara beroende av vem som innehar tjänsten. Att dividera om vad som är "god publicistisk sed" öppnar för godtycke och är lika meningslöst som att prata om affärsmoral – och lika förlegat. Bättre vore att göra yttrandefriheten just så vid som den är tänkt att vara, utan att snegla på vad som skulle kunna skada pressens förtroende. Låt den saken vara upp till varje utgivare och dennes förhållande till sina läsare. Är det inte brottsligt så är det inte.



Avstampet gjordes i valanalyserna. Det kan tyckas ligga långt från världen av själv- och navelskådande branscher. Men i sak är de utslag just av den politiska vilja partierna ger uttryck för när de bedömer sig själva. Potenta som de är.

I Sverige har sociala organisationer som fackföreningar och religiösa samfälligheter en stark ställning. De har uppgifter som i andra samhällssystem sorterar under staten.

Ingenting säger att detta är det mest optimala. Det kan vara precis tvärtom.



Jonas Duveborn är politisk redaktör på Kristianstadsbladet.