Med glimten i ögat talades det om UD-leaks när svenska dokument om den
diplomatiskt känsliga tiden kring Baltstaternas frigörelse från
Sovjetunionen 1991 offentliggjordes på torsdagen.
Skillnaden är naturligtvis milsvid. Utrikessekretessen har fyllt sitt syfte,
trots att den i normala fall gäller i femtio år. Inga känsliga förhandlingar
riskerar att skadas. Inga personer riskerar att straffas för att ha
samarbetet med motståndaren. Det är inte heller alla dokument som släpps, i
stället är det snarare så att det inte är särskilt mycket nytt som kommer ut.
Frågan blir då varför utrikesminister
Carl Bildt (M) just nu har tagit beslut
om offentliggörande.
Det verkar handla om image. Diplomatin som metod har fått sig en rejäl knäck
efter
Wikileaksrapporterna. Tonfallet i somliga amerikanska dokument har
skadat, eftersom det inte verkar ha stått klart för alla att dessa aldrig
varit avsedda för extern läsning, eller att diplomaterna i sin tjänst måste
kunna beskriva omvärlden så osminkad som möjligt för att skapa bästa möjliga
underlag för formandet av en trovärdig utrikespolitik. Så nu vill Bildt
bidra till att återupprätta diplomatins rykte, vilket han säkert lär få
många positiva reaktioner för i de internationella kretsar han till vardags
rör sig i.
Bildt gör helt enkelt en egen liten
PR-kampanj, med storpolitiskt innehåll.
Och växer kanske till och med i andras ögon. Den träffande amerikanska
beskrivningen av honom som en mellanstor hund med en stor hunds attityd blir
åter aktuell. Nästan som om utrikesministern gör allt för att påminna
omvärlden om den.