Sparbanksidén förslösad

För bankerna är detta dock en sanning med modifikation. Som bekant är man inte buskablyg med varken hur stora utdelningar som ges till ägarna, eller som ersättning till bankledningarna.

I en fungerande konkurrenssituation är detta inget att ens reflektera över. Kruxet är väl bara att den begränsade konkurrensen på bankmarknaden med ett antal storbanker inte fungerar tillfredsställande, trots den stora mängden nisch- och internetbanker.



Politiskt finns det två huvudmodeller för att främja allas bästa. Den socialistiska som handlar om att staten ska äga till exempel banker för att påverka priser och villkor. Den marknadsinriktade syftar mer till att slå mot kartellbildningar och främja marknadens egna mekanismer.

Sverige har länge levt med ett stort statligt ägande i Nordea och den statliga bolånebanken SBAB. Bägge dessa banker har dock, naturligtvis, samma krav på sig som andra banker att säkra sin verksamhet genom att gå med vinst. Och att dessutom ge ägaren staten tillräcklig avkastning.

Detta har gett märkliga effekter. Trots varningarna om en bostadsbubbla pumpar SBAB nu ut pengar till bostadsköparna. Ju mer de lånar, desto billigare blir det. Visst, det är ett sätt att skärpa konkurrensen, men knappast rimligt för en bank med större krav på moral än andra.

När konjunkturen nu har vänt och räntorna stiger höjs också röster för att finansminister Anders Borg (M) ska minska avkastningskravet på SBAB. Hur det blir är oklart. Klart är bara att om SBAB dumpar priserna för mycket så undergrävs lönsamheten för övriga banker, med allt vad det innebär.



En tredje aktör på bankmarknaden är alla sparbanker. Några av dem är fortfarande vad de kallar sig för, och saknar ägare. I stället är högsta beslutsnivå de huvudmän som till hälften utses av kommunerna i verksamhetsområdet och till hälften av huvudmännen själva. Sparbanken 1826 i Kristianstad är ett exempel, Sveriges äldsta och största fortfarande verksamma sparbank.

De ideella sparbankerna har ett alldeles speciellt krav på sig: "Ingen äger njuta del av den vinst som kan uppkomma av rörelsen", stadgas det. Målet är i stället enligt lag och tradition att "befordra sparsamhet".



På vilket sätt märks det att Sparbanken är en klart dominerande aktör här? Ränteerbjudandena är inte annorlunda. Utlåningen minst lika aggressiv som hos konkurrenterna. Men för det lokala föreningslivet är Sparbanken däremot en stor sponsor. Banken lägger också medel på regional utveckling. Årligen delas miljontals kronor ut. Borde det vara annorlunda?

I boken Sparbanksidén! (Ekerlids) gör Ingvar Körberg både en gedigen historisk genomgång av sparbanksrörelsen och analyserar dess förvandling. Udden är huvudsakligen riktad mot de sparbanker som omvandlats till aktiebolag och inte de som behållit sin företagsform, som Sparbanken 1826, även om denna genom sina fusioner och uppköp inte är fullt lika lokal längre och med detta har övergett sin jordnära koppling till bygden. Ändå rymmer boken en hel del tankar som också den som företräder en "allmännyttig" bank borde ta till sig. Att vara en gren på arbetarrörelsens träd, som sparbankerna beskrevs på 1950-talet, innebär inte att hela fokus ska ligga på bidragsgivande.

"Sparbankerna har sedan lång tid tillbaka haft rätten att lämna bidrag till allmännyttiga ändamål, när den ekonomiska situationen varit sådan att det varit möjligt. Men det har aldrig tillhört deras uppgift", skriver Körberg. Det är en missuppfattning, fortsätter han, när man i stället för att bedriva en så effektiv verksamhet som möjligt sysslar med omfattande bidragsverksamhet som till och med kan tillhöra den kommunala verksamheten. Samhällsnytta bidrar sparbankerna bättre till genom bland annat skärpt konkurrens på lånemarknaden och när den koncentrerar sig på den lokala marknadens problem.

Kärnverksamhet, som det heter.

Den goda sparbanken borde varken känna några kelgrisar eller några styvbarn.