Kanalkrock i SVT

Sedan länge står det nämligen klart att teknikutvecklingen har gjort finansieringsformen förlegad. Television ses det inte längre enbart på i tv-apparater, radio lyssnas det inte enbart på i mottagare avsedda för detta ändamål allena.

Diskussionen om att införa någon annan form av avgift än en radio- och tv-licens, kanske för den som använder internet, har föga förvånande väckt debatten om avgift överhuvudtaget är den bästa formen.

På DN Debatt i går skrev den tidigare, kortvariga ministern med ansvar för mediefrågor, Cecilia Stegö Chilò (M), tillsammans med S-debattören Ursula Berge att det är dags för skattefinansiering av SVT, SR och UR, om nu deras verksamhet är så allmännyttig som det brukar hävdas.

Det är ett befriande utspel, även om det kan verka vågat att tro på dess förverkligande. Tacksång till licensbetalare slår på något bekant sätt an den rätta lutherska strängen.

Annars är det "oberoendet", slagorden om "fri radio och tv", som brukar kväva alla diskussioner om annan finansiering.

Faktum är att public service-bolagens publicistiska oberoende inte bor i finansieringen. Privata mediebolag har länge visat att oberoendet är en etisk fråga, att trovärdig journalistik innebär ett klart avståndstagande från kommersiella aktörer och till och med är en förutsättning för att fungera som attraktiv annonsbärare.

Oberoendet är större än all licensierad tacksång i riket.

För övrigt har SVT redan erfarenhet av reklamfinansiering genom användandet av "sponsorskyltar" i samband med idrottsevenemang som hela svenska folket väntas ha ett intresse av. På vilket sätt dessa skyltar är mindre förtroendeskadliga än fullvärdig reklam är svårt att fullt ut förstå.

Samtidigt är det inte rimligt att public service går bägge vägarna med både reklam- och skattefinansiering.

Det är dags att välja kanal.