Upplysning före övervakning

Tanken är långtifrån ny. Kameraövervakning som medel för brottsbekämpning har däremot blivit allt mer haussad. Nu ska kameror komplettera polisiär närvaro i minsta stad. Inte därför att det nödvändigtvis är effektivt, utan därför att det ger en känsla av trygghet. Och så påstås det vara billigt.



Lagstiftningen om kameraövervakning i Sverige är restriktiv, även om den mjukades upp i och med EU-inträdet. Men fortfarande är det balansen mellan effektivitet och integritet som är avgörande.

Kameraövervakning innebär alltid ett intrång i någons personliga integritet, det står utom allt tvivel. För att få bevaka krävs att intrånget inte är "otillbörligt", det vill säga kränkande. För att en kameraövervakning inte ska bedömas som kränkande måste i sin tur ändamålet och behovet av övervakningen väga tyngre än de övervakades intresse av skydd för den personliga integriteten.

När Regeringsrätten för ett år sedan prövade frågan om ökad kontroll av stadskärnan i bland annat Landskrona med hjälp av kameror blev det avslag. Så också i Malmö och Helsingborg.

Nyligen fann Datainspektionen att ett par gymnasieskolor i Malmö kränkte elevernas integritet med alla övervakningskameror. DI konstaterade också att det var svårt att slå fast om kamerorna överhuvudtaget gjorde någon nytta.

Lagen är tydlig. Oavsett om det gäller gator och torg eller inne på skolor. Att kameraövervaka så som bland annat kommunalrådet Pierre Månsson (FP) vill är uteslutet. Det går inte att "kompromissa" fram en lösning med länsstyrelsen. Länsstyrelsen har att följa lagen.


Men. Allmänheten har under senare år ändrat inställning till kameraövervakning, även om den alltid har varit oväntat positiv. Invändningar om "rent mjöl i påsen" och "den som inte har något att dölja" används som argument för att övervakning inte bör kunna uppfattas som kränkande av andra än de som är ute i skumma ärenden.

Riktigt så enkelt är det inte, men argumentet biter: 1995 tyckte 66 procent att kameraövervakning var bra. 2002 var siffran uppe i 75 procent. Och när Integritetsskyddskommittén häromåret undersökte människors inställning och villkorade en övervakning med att den ska leda till ökad trygghet, svarade mer än 90 procent att de är positiva.

Att utsättas för brott är samtidigt alltid integritetskränkande.

Justitieminister Beatrice Ask (M) vill därför ändra lagen för att tilåta mer övervakning. Hon har stöd både av Ilmar Reepalu (S) i Malmö och Torkild Strandberg (FP) i Landskrona.

Det är i detta sken man får se önskemålen om kameraövervakning i Kristianstad, som en opinionsyttring. Som en vilja att ändra lagen.

Frågan är om det finns anledning att göra det.


Övervakning innebär alltid en risk. Någon som inte borde fastna på bild just då gör det. Någon som inte nödvändigtvis gör något brottsligt, utan kanske i stället något han eller hon inte borde. Träffar någon. Uttrycker en åsikt i en demonstration. Är otrogen.

Och ingen ska heller tro att det blir enkelt att begränsa övervakning när den väl har tillåtits. Minsta positiva effekt – minskad skadegörelse? – kommer med automatik att innebära nya krav på fler kameror. I takt med att brottsligheten flyttar på sig.

Kameraövervakning har i en rad utvärderingar visat sig fungera bäst på platser med en redan hög och koncentrerad brottslighet. Värt att notera är att kamerainstallationer alltid har kompletterats med andra åtgärder, som ökad belysning och insyn. Vad som har minskat brottsligheten mest är långtifrån klarlagt.

Det är också viktigt att inse att övervakningskameror inte är någon universallösning. I vissa fall har kameraövervakningen inte ens haft någon märkbar effekt. Kostnaden för övervakningen kan däremot överstiga eventuella vinster med den.

Allt talar därför för att effektiviteten och integriteten sammanvägt reser krav på andra insatser.

Skyddet för privatlivet är framför allt till för dem som verkligen känner ett obehag inför och av övervakning. Detta måste vi som rycker på axlarna och inte tycker oss beröras så mycket komma ihåg.

Bästa sätt att förebygga brott är ett mer levande stadsliv och att medborgarna visar större omsorg om varandra, civilkurage helt enkelt. Men det kan också vara att bara sätta upp en lampa.