Socialdemokrater i drömmarnas hus

Det ska väljas ny partiledare, ny partisekreterare och göras fyllnadsval till partiledningen. Temat är ”nystart”. Följdriktigt är det inte som brukligt det traditionstyngda Folkets hus vid Norra Bantorget som är scenen. Nu ska allt gammalt städas ut.

Eller?

Nej, det är snarare tvärtom. Längtan tillbaka är stor. Håkan Juholt är ny partiledare, men inte därför att han är något nytt. Han är i stället bandet tillbaka till fornstora dagar, så som Mona Sahlin efter Göran Persson knöt an till Ingvar Carlsson. ”Håkan är som en återuppstånden Palme”, sa den gode vännen, Oskarshamns kommunalråd Peter Wretlund (S), i Dagens samhälle (11/2011) i veckan.

Också Sahlin blickade bakåt och citerade Palme i sitt avskedstal på fredagen. ”Det finns inga vi och dom. Det finns bara vi”, var hennes bidrag för att ena det splittrade partiet bakom Juholt. Inte för att hon tog avstånd från sitt tal vid Förtroenderådets möte i december, nej hon stod fast vid sin kritik, men hon valde att inte tala om den just nu. Det var ju finkänsligt.

Jämförelsen med Palme är naturlig, men samtidigt långsökt. Juholt är en vass talare. Han lär ge Fredrik Reinfeldt (M) en match. Men han är långtifrån någon Palme. Saknar statsrådserfarenhet. Har inte gått från att ha varit en lysande nummer två i partiet till att bli den självklare efterträdaren.

När Palme blev partiledare 1969 var det på den då största kongressen någonsin. Han tog över efter tjugo goda år och en formidabel valseger. S hade egen majoritet. Juholt slår Palme i glassighet. Men han ärver ett parti i ruiner.

Samarbetet med övriga partier var under Per Albin Hansson och Tage Erlander grunden för allmänintresset. Breda lösningar gav brett stöd, gjorde S statsbärande. Palme bröt den linjen. Han var en konfrontationspolitiker. Men det var i en helt annan tid än i dag. Till höger om sig hade han tre små, sinsemellan konkurrerande borgerliga partier. Till vänster fanns kommunisterna. Isolerade. Den demokratiska renhållningen togs på allvar.

I dag är borgerligheten ett.

S har sitt rödgröna samarbete i bagaget.

Och den nytillträdde frälsaren och Palme wanna-been är så ”satans trött” på allt tal om förnyelse.

Svårigheten med en klang- och jubelföreställning som den i Stockholms nya kongresscenter är inte att ”samla partiet”. Det är att göra en bestående förändring. Det är två och ett halvt år till partiets ordinarie kongress. Först då ska politiken spikas. Med andra ord har Juholt alla förutsättningar för att få en kanonstart, precis som Mona Sahlin. Ju längre beskeden dröjer om vilken väg S ska gå kan alla hoppas att just deras linje ska bli partiets. Så länge lär stödet i opinionen växa. Det är först när de konkreta förslagen läggs som det egentligen går att ta ställning. Det är då några stöts bort; finner mer realistiska alternativ, med moderna lösningar på dagens problem.

Därför är det nog högst medvetet som extrakongressen är så luddig. Stora ord som alla kan ställa sig bakom dominerar.

Det är nyttigt att drömma, det ger kraft. Men drömmar blir kontraproduktiva om de bara rymmer längtan tillbaka till flydda tider.