Politikens sorgliga sida

Det är inte alltid de som fått väljarnas förtroende lyckas lyfta sig över det småskurna.

En del av detta är när politiska motståndares människosyn ifrågasätts. När reformer påstås grunda sig på att någon vill ont; att syftet är att plåga.

Som reformen av sjukförsäkringen.

Visst, det är retoriskt gångbart. Debatten är fylld av formuleringar som handlar om personlighet och vars enda syfte är att så tvivel hos åhörarna om rivalens moraliska kompass.

För att bekämpa ett sådant beteende behövs en motkraft. En utbredd källkritik, som får medborgarna att inte rakt av köpa den argumentation som förs.

I bland är påståenden så barocka att de slår tillbaka mot den som har hävdat något, i bland är de mer subtila.

Veckans verkliga misslyckande står den nya gruppledaren i Stockholm, Karin Wanngård (S), för. Hon lyckades göra en hel arbetsmarknad upprörd när hon slog fast att ”unga ska inte tvingas ta och lånas in i skitjobb som att vara säljare och jobba på provision.”. Hon backade, så klart. Det hon avsåg var att ingen ska behöva acceptera ”jobb med skitvillkor”.

Det låter mycket bättre. Frågan är bara vem hon slåss mot med ett sådant uttalande, mer än de som bedriver kriminell verksamhet. Finns det någon ärlig människa, någon förtroendevald som är av en annan åsikt, som tycker att unga ska ha jobb med skitvillkor?

En annan färsk partitopp i S, Håkan Juholt, skrev i Dagens Nyheter på skärtorsdagen att alla ska kunna ta del av kulturen – oavsett tjockleken på sin plånbok. ”Jag kommer aldrig att acceptera ett samhälle där det bara är de välbärgades barn som får möjlighet att lära sig att spela ett instrument. Eller bibliotek där det bara lånas ut böcker från ett visst förlag.”

Någon som tycker så? Mer än i den juholtska fantasivärlden, alltså?

Det är dessvärre inte första gången den nye Agitatorn låter sig dras med av sin egen formuleringskonst, polariserar sitt budskap så hårt att det blir absurt.

I sitt tal till extrakongressen i mars lyfte Juholt den växande barnfattigdomen som bevis på alliansregeringens ondska. Det går att förstå Juholts engagemang i frågan. Barn är sårbara, kräver stöd och omsorg. Den som låter barnen fara illa är varken rättvis eller solidarisk.

Med barnen slår han an rätt känslomässiga strängar. Kruxet är att han inte har någon motståndare som ivrigt hävdar att de fattiga barnen måste bli fler.

Barnfattigdomen i Sverige minskade kraftigt från 1997 till 2007, för att öka till 2008 då den mätning det relateras till gjordes. 2008 mötte världen den djupaste lågkonjunkturen sedan 1929. Arbetslösheten ökade, marginalerna minskade. Effekterna av finanskrisen lär synas även i rapporten för 2009, men sedan?

”Barnfattigdomen hör hemma i Reinfeldts Sverige men inte i Socialdemokratins Sverige”, sa Juholt i sitt linjetal. Fakta säger att dubbelt så många var fattiga i S-regeringens Sverige 1997, som i alliansregeringens 2008.

Även Persson kan skylla på konjunkturen, det är sant. Fast även 1991 fanns det en större andel fattiga barn än 2008.

Man kan förvånas över att fattigdom är en fråga i det rika Sverige, där ingen svälter. Förklaringen är att allt är relativt. Och det är så S gör frågan relevant, om än med märkliga medel. Internationellt är definitionen av fattigdom en inkomst som är 60 procent av medianinkomsten i riket. Det är alltså inte den absoluta fattigdomen som mäts, utan den relativa, inkomstklyftorna. Med jobbskatteavdraget har klyftan ökat. Det är fullt medvetet, eftersom målet är att arbete ska löna sig. Men i reella tal har alla fått större inkomster.

De fattiga i Sverige har mer i plånboken nu, men är fler. En paradox som det går göra politik på.

Frågan är hur angelägen den är.