Mot nya marknadsplatser

De 1700 politikerna på Sverigemötet nickade instämmande.

Man får hoppas att det mest var till det sistnämnda. Det är mest akut.

I en artikel i Dagens Nyheter hävdade tio borgerliga debattörer under tankesmedjan Timbros paraply att borgerligheten saknar svar på vår tids viktigaste frågor. De exemplifierade med jobben och ekonomin, integrationen, rättighets- och välfärdspolitiken.

Som blåslampa i den borgerliga idédebatten fungerar det förhoppningsvis. Inte därför att allianspartiernas ledningar lär instämma i varje detalj, utan därför att en hel del talar för att den regeringströtthet som Göran Persson anklagades för, verkar ha infunnit sig också hos Fredrik Reinfeldt. Det ligger en del i kritiken från oppositionspartierna om att ”jobbskatteavdrag, jobbskatteavdrag och jobbskatteavdrag” inte kan vara svaret på alla frågor. Det kan vara svaret på mycket. Skattenivåerna är fortfarande för höga. Omfördelningspolitik framför tillväxtpolitik hämmar välfärdsutvecklingen. Men ändå.

Debattörerna tycks mest oroade över att M ska kväva småpartierna. Mer profilering, mer egensinnighet är receptet för att Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna inte ska falla för fyraprocentsspärren till riksdagen i valet 2014.

Den som månar mer om idéer än om cementerade partistrukturer har antagligen en annan syn. Då spelar det ingen roll om alliansen består av fyra eller av ett parti. Det är så en idédebatt måste föras.

Ett gott exempel på hur man kan göra står riksdagsledamot Christer Nylander (FP) från Kristianstad för i den lilla skriften Skåne visar vägen! Med undantag för att Nylander argumenterar för geografisk representation, vilket borde vara idéburna partier främmande, måste det konstateras att vi i dag inte precis översvämmas av tankar kring hur människans naturliga frihetssträvan omvandlas i konkret politik.

I stället är det kvantiteten som ägnas stor tankemöda.

I veckan presenterade en annan tankesmedja, Sektor 3, rapporten Mot medlemslösa partier. Här beskrivs hur partierna saknar strategier för att vända medlemstappet. Sedan 1980 har de förlorat fem av sex medlemmar. Frågan är angelägen utifrån partiernas roll i demokratin. Eftersom vi saknar ett riktigt personvalsystem är det partiernas medlemmar som internt bestämmer vilka som är valbara. På trettio år har kretsen av de som bestämmer vilka alla andra ska få rösta på minskat från 19 till 3 procent av medborgarna.

Särskilt kännbart är detta för de partier som kallar sig för folkrörelsepartier. För en vecka sedan var det första maj och den röda oppositionen demonstrerade som vanligt. Att ställa upp sig på led ger lätt ett kraftfullt intryck, konstaterade den S-märkte statsvetaren Ulf Bjereld. Men alla likasinnade är inte överens om det goda i detta. ”Det är potemkinkulisser för en spelad folkrörelse”, skrev hans statsvetarkollega Erik Laakso (S) i Dagens Samhälle (17/2011). ”Går medborgarna verkligen på den lätta?”

Många är inte synonymt med bra. Förankring är viktigare. Och då är sättet att föra debatten på mer väsentlig än att det är många som – i räta led – skriver under på precis allting som sägs. Mångfalden är – även i idésamhället – avgörande för både hur kreativt samtalet är och vilka resultat de kan leda till.

Medlemstappet kan kanske fungera som startvätska för nytänkande om både hur demokratin organiseras – om valsystem och antal folkvalda – och hur idédebatten förs.

”Marknad” har blivit ett populärt skällsord sedan Håkan Juholt tog över som S-ledare. En marknad är en mötesplats som styrs av tydliga regler om vad som får göras. Ett föredöme för rättvisa, broderskap och jämlikhet. När politiken flyttar ut till marknadsplatsen på torget blir den en angelägenhet för många fler, på lika villkor. Samtalet pågår utan slut och ur det kommer kunskap, sprids erfarenhet. Därmed höjs den allmänna kunskapsnivån, vi blir alla klokare.

Ryktet om marknadens förfärlighet är betydligt överdrivet.