I grunden är människan

Det kan tyckas ofattbart. London, Birmingham, på flera håll runt om i södra och mellersta England har veckan varit anarki med okontrollerbart våld från människor som inte verkar tycka sig längre vara en del av samhället, och som inte heller bryr sig. Hopplösa.

Och reaktionerna: det stora debattrallyt om att föra fram just den förklaring som stöder den egna världsuppfattningen.

Mer poliser och hårdare tag, är konservative brittiske premiärministern David Camerons akuta lösning – och så en moralisk uppryckning, förstås.

Sociala orättvisor med växande klyftor, säger den politiska vänsterfalangen.

Massinvandring och mångkulturalism, säger ”ni-vet-vem”.

Kruxet är bara att ingen egentligen kan veta. Våldsverkarna är inte intresserade av att motivera sig, bara bränna, slå sönder och råna.

Att det skulle finnas några ädlare motiv, att plundringarna skulle vara början på en politisk kamp är på gränsen till osmakligt långsökt. De paralleller som dras mellan den arabiska våren och protesterna i London är lika frånstötande nu som när de oppositionella på Tahrirtorget i Kairo jämfördes med grekerna på Syntagmatorget i Aten. Kamp för politiska fri- och rättigheter är svårligen jämförbara med missnöje över att inte längre kunna gå i pension vid 58.

Att kravallerna skulle vara en ”kulturkamp”, en följd av brott mot enhetsstaten, är en våt dröm för ”de nationella”, men så fjärran från all rimlighet när de kriminella inte gör någon skillnad på vem de dödar, vems egendom de förstör. I detta avseende är de tvärtom redo att låta alla vara offer: Den lilla närbutiken på hörnan töms och föröds med samma sjuka glädje som modehusens skyltfönster krossas. ”Tjuveriorgier”, har det kallats.

Men hur ska det då någonsin kunna förstås? Är det möjligt? Kanske inte. Men klart är att det finns ett antal faktorer som säkerligen har samverkat. Som har påpekats så ofta: Inget sker i vakuum. Polisens agerande, där man godtyckligt och med systematisk brutalitet stoppat folk i de fattiga stadsdelarna, har skapat omotiverade motsättningar. Polisen har blivit symbol för det offentliga, vilket vi såg också i Rosengård 2008 när bussar och ambulanser till synes oförklarligt blev föremål för attacker. Vilket vi sett här.

Bristen på möjligheter kan vara en annan. När skolorna inte lyckas förmedla kunskaper fråntas unga sina livschanser. Den ekonomiska krisen.

Man kan fortsätta ställa förklaringar på rad. Alla faller de på det uppenbara: gränsen för det acceptabla har sedan länge passerats när våld och hot används, oavsett vad som var den tändande gnistan. Det enda som återstår är det personliga ansvaret.

Känslan av sammanhang är avgörande för varje människa. Glädjen över att få ta del, vara en del, av något större. Byggklossarna – oavsett om de är familjen, släkten, vännerna, idrottsföreningen eller gemenskapen på arbetsplatsen eller bostadsområdet – hör ihop. Civilsamhället som grund för förståelse och empati, på tvärs med påtvingad kollektivsm, som lätt blir lika instängd och omänsklig som livet bakom en Berlinmur.

Gemensamma ramar för det offentliga, lag och ordning, fastslagna i en demokratisk process blir inte sämre för att livet blir det. Rättvisan blir inte större när den ska tolkas av var och en.

Vi kan inte alltid jaga hoten och bristerna bara hos krafter utanför oss själva.