Stigen växte fram ur 900 rutter

I ur och skur, i fuktig vacker grönska med geggamoja upp till knäna har de traskat eller skrittat. Nästan två mil, minst sex timmar, varje dag har de tillbringat tillsammans, i det som Annette Felleson kallar den gröna grottan.

Hon och 4-årige hästen Szkotie har sett sommarens skiftningar i Wanåsparken under tiden som hon gjort om höstens färd. En annan väg, fast i nedskalad version.

Ritten från Skeppsholmen i Stockholm tog 38 dagar och var 72,5 mil lång. De dagliga turerna i Wanåsparken har varit lika lång men vägen en annan. Drygt 900 gånger har hon ridit rutten, sedan invigningen 16 maj.

Dag ut och dag in, igår nådde hon målet.

Stigen, som är utmärkt med 33 stenar, en för varje ort där hon under höstens ritt från Stockholm stannade för övernattning och mötte nya människor, är inte bara en återupplevelse utan också något helt nytt.

– En reflektion mellan vägens betydelse för vårt effektiva samhällssystem och stigens enkelhet och en undersökning om hur människan påverkas mentalt av olika förflyttningar, säger Annette Felleson som gång på gång ger sig på nya tidskrävande uthållighetsprojekt. Även om hon varje gång undrar vad hon har gett sig in på.

Det har hon också gjort under en del dagar i parken.

– Särskilt när det regnat och stigen som jag velat lämna efter mig inte alls antagit den form jag tänkt mig.

Men vägen har inte varit allt. Ute bland träden har det också hänt så mycket annat.

– Jag har fått bra koll på parkens besökare men det allra viktigaste, det har skapat möten, säger Annette Felleson.

Hästen Szkotie har blivit en god inkörsport till samtal. Såväl de långaväga besökarna som aldrig varit där tidigare liksom stammisarna, som kommer gång på gång för att promenera hand i hand, med hunden, eller sitta på bänken och filosofera.

– Människor har också börjat promenera på stigen, vilket känns fantastiskt spännande, berättar Marika Wachtmeister, director, som nu när Annette Felleson har nått stigs ände, säger att det är upp dem som finns kvar att förvalta installationen så att stigen inte växer igen.

Att konstnärer varje år söker sig ut i parken innebär också att besökarna få se nya delar.

Det tog lång tid innan Annette Felleson såg spår efter andra människor längs stigen.

Något som väckte blandade känslor.

– Jag blev glad men funderade också över vem som äger stigen.

Det finns inget regleverk för stigar.

Att rida för sista gången på the Path ger dock henne lite seperationsångest.

– Lite ledsen har jag också varit över allt regnet, jag ville lämna en inbjudande stig att gå längs.

Hon kommer också att sakna den speciella känslan.

– Fukten och grönskan är en upplevelse i sig, och tiden här har gett möjlighet att gå in i sig själv. Även min och hästens relation har påverkats.