Femåring med starkt stöd

Ingen dag är den andre lik för Leif-Inge Ivarsson i Glimåkra. Tre verksamheter ska hållas igång: Glimåkra Taxi, det egna lantbruket och så Restaurang Västergård.

– Det är ett sätt att leva. Vi hjälps åt hela familjen och anställda – därför fungerar det, säger Ivarsson som är spindeln i nätet och gärna vill ha sista kollen på saker och ting.

Träffas dagligen

Våren 2007 öppnade han restaurangen som dagligen har ett 100-tal lunchgäster. Ett sällskap som sammanstrålar nästan varje dag från Osby, Broby, Knaggatorp och Glimåkra är Bo Nilsson, Mats Persson, Per-Olof Larsson, Jan Brundeth och Gunnar Bengtsson.

– Här får du rejäl husmanskost till ett bra pris, säger Mats Persson.

– Vi kommer vid halv tolv, sedan går vi inte hem förrän halv fyra ibland. Den sociala biten betyder mycket, säger Per-Olof Larsson.

– Ibland skojar jag och säger jag att de ska ta nyckeln och låsa efter sig när de går, säger Leif-Inge Ivarsson.

Lokalt stöd

Dagens lunch är stommen för restaurangen. Catering, hemkörning, minnesstunder, högtider och fester och mycket mer tillkommer. Varje dag körs lunch ut till äldre och företag i trakten. I år serverades rekordmånga julbord.

– Vi känner verkligen att vi har haft det lokala stödet med oss från början, vind i seglen. Vi har lite av Gnosjöandan här i Glimåkra, säger Ivarsson som är tacksam för stödet. Han berättar att en del trodde att restaurangen skulle få det svårt när nyhetens behag väl lagt sig.

Nätverk

Nyckel till framgång, förutom stödet och bra personal, tror han är maten. Till exempel produceras allt nötkött som serveras av familjens egna lantbruk som är utspritt på tre gårdar – ett 100-tal djur sammanlagt. Sonen André Ivarsson står för den delen.

– Vi låg rätt i tiden när vi startade då folk började efterfråga närproducerade produkter. Jag har ett bra nätverk av leverantörer och nästan allt tillagas i köket. Det går inte att köra med halvfabrikat här. När vi gör kalops kokar vi hela köttben, det ger en helt annan smak. Till julborden gjorde vi egna korvar och syltor, ingen smakar precis som den andre, säger Ivarsson som själv ställer sig i köket ibland.

Han vill gärna fortsätta att utveckla restaurangen, samtidigt som han fortsätter med taxi och lantbruk.

– Det går inte att gå baklänges. Bara pilen smyger sig sakta uppåt är jag nöjd. Men det hade varit knepigt om vi inte hade haft alla benen att stå på. Vi hade aldrig kunnat tänka oss att Restaurang Västergård skulle ta en sådan fart som det gjort.