Vildsvinen gick till attack

Magnus "Bigge" Birjersson bor med sin familj utmed riksväg 19, vid Bössebacken. Familjen flyttade hit 2001.

– Här är ju en sådan fantastisk natur, helt underbar. När vi flyttade hit såg vi inte vildsvin så ofta, berättar han.

Hela familjen brukar vara ute i naturen, gå, jogga eller cykla. Men efter händelsen i lördags är han tveksam.

Bigge Birjersson joggar tre, fyra gånger i veckan.

– Vid minst två av tillfällena brukar jag se vildsvin, ibland grupper på uppemot 15 djur, säger han som tycker det varit rätt trivsamt. Han brukar dock vara vaksam vid de platser där ufrordring sker, där djuren brukar vara.
I lördags joggade han vid skymningsdags. Vid en grusvägskorsning såg han helt plötsligt två stora vild-svin.

– Jag blev så häpen att jag stannade, berättar han.

Djuren stod då tio meter ifrån honom, vid en utford-ringsplats med betor. En av dem började frusta och satte fart rakt mot honom.

– Jag sprang och ställde mig bakom en gran, och tog tag i några grenar om jag skulle behöva klättra upp.

Djuret stannade några meter ifrån honom och vek sedan av.

– Jag vet inte vad jag tänkte eller gjorde, jag började vråla högt – men då gick den andra till anfall, förklarar han.

Även den var väldigt nära innan den vek av.

– Det blev en väldigt kort joggingtur den dagen, tillstår han.

Sedan det inträffade väljer han att hellre springa på riksvägen, trots den farliga trafiken.

– Och jag tänker inte springa eller cykla med mina barn här mer. Min fru går inte heller här med barnen.

Hur många utfordringsplatser är det här omkring?

– Vad kan det vara, på en cirka tre gånger tre kilometer stor kvadrat finns det nog åtta stycken, säger han när han räknat efter.

– Man blir lite arg. Vi flyttade hit för den underbara naturens skull, man ser olika hjortar och rävar, men vildsvinen har ökat explosionsartat och ska man verkligen behöva hojta och föra oljud när man är ute, funderar han.

Familjen Carlsson bor bara några hundra meter bort.

Ebba Carlsson kom sent hem med bussen i måndags, så sent att hon ville att pappa Fredrik skulle gå och möta henne på grusvägen.

– Det var disigt och mörkt, man såg ingenting, men jag hörde att det var några vildsvin i närheten, berättar Ebba, 13 år.

Vildsvinen hörs och syns ofta, inget konstigt i det. Ibland har hon, syskonen och föräldrar pratat om vad de skulle göra om djuren blev för närgångna.

– Att då får man sparka till dem, säger Fredrik Carlsson.

Som aldrig trodde att han skulle hamna i en sådan situation.

Efter kurvan, några hundra meter från gården, syns det att vildsvin varit i farten. Jorden vid en vedtrave intill några äppleträd är uppbökad i högar, strax intill vägen. Det var här vildsvinen anföll.

– Jag såg en silhuett komma springande emot mig, jag blev skiträdd , har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, berättar Ebba.

Pappan försökte dra dottern intill sig, men fick bara tag i mössan som åkte av.

När djuret kom allt närmare måttade Fredrik Carlsson en spark som tog i huvudet. Djuren kastades åt sidan, dottern fick endast en liten touch på låret.

– Jag fick en fruktansvärd adrenalinkick, säger Ebba som började springa så fort hon kunde hemåt, med djuret efter sig.

Pappan, som hamnat i obalans, blev då attackerad av ett annat djur.

– På baksidan av låret, så jag ramlade.

Det enda han tänkte på var att undvika att bli biten.

– Så jag vevade med armarna där jag låg och hade djuret på tvären över mig, på magen. Jag såg ju inget, det var alldeles mörkt.

Hur lång tid han låg där vet han inte.
De fysiska skadorna inskränker sig till en öm fot, som gick över på någon dag, en lårkaka där han blev stångad, lite skrapsår och en öm armbåge. Men händelsen lär de två inte glömma i första taget.

Fredrik Carlsson är präst i Knislinge och ägnar sig bara sporadiskt åt jakt.

– Det händer någon gång när vi ser vildsvin att jag lånar min brors gevär och skjuter något djur och stoppar i frysboxen, säger han som tycker att de stora markägarna borde se till att skjuta av fler djur, dessutom borde utfordningen minska.

– Jag har bara sju, åtta hektar till min gård. Vi kan inte göra så mycket, utan det är de stora markägarna som måste skjuta av mer, tycker han.

Att trädgårdden blev uppbökad flera år i rad kan Bigge Birjersson stå ut med, ett elstängsel håller djuren borta.

Fredrik Carlsson har motvilligt satt upp elstängsel även han.

– Men det är inte roligt att ha när man har små barn.

– Det ligger i de stora markägarnas intressen att upprätthålla en stor vildsvinsstam, men de borde skjuta av fler och utfordra mindre, påpekar Fredrik Carlsson.