Gitarrer, riff och flamenco

Av det här lär vi oss två saker. Andrew Stockdale kan spanska. Och skivbolaget har fel. När sångaren 40 minuter senare har avverkat sin lunch på ”some seafood place” i skotska höglandet är han fina fisken.

– Vi har bokstavligt talat stått i studion och spelat in allting själva fram tills för bara ett par dagar sedan när vi gick ombord på planet hit, säger Andrew Stockdale.

Bandet som så väl anklagas (de jämförs friskt med The Jimi Hendrix Experience, AC/DC, The Who, Black Sabbath, Led Zeppelin, Deep Purple ...) som hyllas för att vara aktiva i fel decennium tycks än mer ha närmat sig den riffbaserade 70-talsrocken innersta väsen. Utan att låta retro. Wolfmothers styrka är att skapa en magisk illusion av någonting nytt och samtidigt ytterst välbekant.

– Istället för refränger så bygger vi låtarna på riffen. Vi har varit i full färd med att spela in en sång och så har riffet tagit över och vi har glömt bort sången och gjort något helt annat. Och soundet är mer naturligt, det låter mer som ett band som står och spelar i ett rum, till skillnad från mer slicka, väloljade poplåtar.

– Det var nog därför man fick upp ögonen för oss när vi dök upp, konstaterar Stockdale själv.

– Att det efter alla smarta och snabba popproduktioner kändes uppfriskande med gitarren i centrum av låten. Vi har aldrig förlitat oss på rockgenrens stora refränger. Vi låter gitarren stå för det som sätter sig.

Kanske inte så konstigt då att självaste Slash vände sig till Wolfmothers kreativa hjärna för en låtskrivarsession till det egna soloalbumet häromåret.

– Det låter ganska bra, konstaterar Andrew Stockdale om bandets tolv nya låtarna, varav ett par kan komma att provas på Siesta-publiken redan på lördag.

– Vi kanske stoppar in dem lite här och där. Vi får se. Vi får se.

Vi lär oss faktiskt tre, nej fyra saker. Spanskan får indirekt sin förklaring. Och för att förklara sin fascination för gitarren tvingas han erkänna ett och annat.

– Jag fick en riktigt bra grund att stå på. Innan jag började med rock’n’roll spelade jag klassisk flamencogitarr.

Andrew Stockdale skrattar generat åt bilden av storprickiga volanger när han ombeds förklara hur han kom in på det spåret.

– Well, my mum ... Hon var flamencodansös och jag brukade få sitta och vänta i en hörna av dansstudion när jag skulle hämta henne. Det tog inte lång tid förrän jag var fast.

– Det var rätt schysst för en 13-åring att hänga med ett gäng excentriska gamla 60-åriga musiker. Jag började inte med musik för att hänga med ungar i min egen ålder och göra revolt mot oförstående föräldrarna. Det finns massor med kids idag som kan ta ut miljontals grejer på gitarren, men de kan inte spela en låt.

Gitarren. Riffen. Groovet. Andrew Stockdale har vid senare gig tillfälligt hängt av sig gitarren för att lira keyboard, men det är undantaget som bekräftar regeln. Precis som i Wolfmothers musik tycks gitarren vara som en betydande kroppsdel.

– Jag har varit i Storbritannien i fyra, fem dagar nu utan att gitarrerna har varit med. Det känns på något sätt ... själlöst. Jag gick faktiskt ut och köpte en gitarr häromdagen bara för det. Det var en sådan lättnad. Jag vet inte vad det säger om mig? Kanske att jag är osäker?

Om ett par timmar ska de gå på scenen igen efter fjolårets avbrutna Europaturné när sångaren fick flygförbud av medicinska skäl. Jag frågar hur det känns att till slut vara på rull igen.

– Jag vet inte – jag har inte gjort någon show ännu, säger Andrew Stockdale och skrattar.

Han låter varken speciellt nervös eller laddad. Så jag frågar om den där känslan, hur det känns att gå av scenen efter ett riktigt bra gig. Ett sådant som får 30 000 pers på Rock Am Ring att gå bananas för Australiens bäst säljade rockakt 2010.

– Det är bara en bra känsla ... Det är ganska upplyftande. När man känner energin från publiken, man får näring av den där energin och känner sig sammankopplad med publiken, med den staden man är i, man känner sig som en del av alltihop. Som att man har en utökad familj för en kväll.

– En bra kväll vill säga, säger Andrew Stockdale och skrattar igen.