Tredje gången gillt för Linnros

På skiva är Oskar Linnros ingenting annat än briljant. Den sköna blandningen av pop, soul och hjärtskärande texter är bland det mesta relevanta som släppts i vårt avlånga land sedan Håkan Hellströms debut. Men på scen händer något helt annat. När jag i somras såg honom i Malmö var han fortfarande purfäsk som soloartist. Hiphop-manér från hans tid med Snook präglade scenspråket och rimmade aldrig riktigt rätt med den känslofyllda musiken. Ett år senare har han axlat rollen som artisten Oskar Linnros och trots att det skapas en helt annan helhet lyfter låtarna aldrig live.

Tyvärr beror detta på att hans styrka även är hans svaghet, nämligen låtmaterialet. Hans debutskiva ”Vilja bli” är kort och innehåller dessutom ett par instrumentala spår. För att kompensera detta live blir de annars så genomtänka produktionerna utdragna och dränkta i fläskiga gitarrsolon och tråkiga mellanspel. Det rimmar med andra ord fortfarande inte riktigt rätt.

Den enda gången de egentligen lyckas är med ”25” där mellanspelen ger låten nyanser snarare än krokben.

Men bortser man från det så har Oskar verkligen växt som artist och han levererar flera minnesvärda stunder för den överexalterade publiken framför Chili-scenen. Bland annat i ”Ack Sundyberg” som innehöll en snygg övergång till exet Veronica Maggios hit ”17 år”. En låt som numera känns mer som Oskars än hennes. Och om folk trodde att snacket om deras förhållande var över så eldade han nog på det ytterligare när han inför ”Från och med du” utbrast ”Satan i gatan” vilket även är titeln på Maggios senaste skiva. Men det är ju just det man älskar med Oskar Linnros; han vågar vara mänsklig.