Med gitarrlegendarernas välsignelse

Att det är dags att ingjuta all den samlade gurakraften däruppe i en värdig arvstagare därnere. Deras blickar söker, söker, finner en ranglig tanig liten 13-åring till flamencogitarrist i Erskineville, Sydney, Australien. ”May the force be with you”.

Missförstå mig rätt. Det här handlar inte om att klämma in flest antal flascheletter, fingerakrobatiska utsvävningar och högst inåtvänd gitarronani. Det här handlar om någonting mycket större. Så stort att det är fullt acceptabelt att ge sig på en sådan helig ko som The Doors ”Riders in the storm”. Eller The Whos ”Teenage wasteland”. Eller … Bara så där. I förbifart.

För faktum är att sångaren och gitarristen Andrew Stockdale och hans bandpolare tagit sig rätten att förvandla hela 70-talsrockhistorien till ett enda stort lekland. Ett bollhav där de fullkomligt respektfullt respektlöst plockar russinen ur kakan, sätter ihop dem som crème de la crème-byggsatser och spelar skiten ur alltihop. (Han säger det själv Mr Stockdale: ”So this is the last day of the festival? So we're gonna play the shit out of this place!”) Ungdomligt befriade som de är av tidens tand från all fanatisk vördnad till soundet och ikonerna.

Bara så där.

Faktum är att även Wolfmothers vackert ömsinta cover av ”Dear Prudence” fullständigt golvas när de växlar över till den egna ”White Unicorn”. Eller Grammy-belönade bulldozerdundrande ”Woman”. Eller cymbaldrivna, skräniga och skitigt groovealicious smaskiga ”New Moon Rising”. Eller ...

Men det är inte allt. Wolfmother har inte kommit till Siesta-festivalen för att spela sina och hjältarnas låtar. De har kommit till Hässleholm och sommarens enda Sverige-gig för att framföra låtarna. Att gå in i och förkroppsliga musiken.

Andrew Stockdale är sin egen bästa cheerleader som gång på gång dirigerar publiken att ta del i bygget. Sporrad hoppar Dave Atkins fram från sitt trumset och börjar jaga Stockdale i en spontan indiandans. Inom ramen för den musikaliska lekfullheten får vi uppleva två gitarrister (Aiden Nemeth/Stockdale) dansa sjömansjigg och basisten Ian Peres hoppa upp med bägge fötterna på sitt keyboardställ samtidigt som tangentanslagen får sväva ut över publiken. Bara så där. För att det är kul, liksom.

De sista fem låtarna framförs som om de vore det enda finalnumret. Hela bunten. Låt efter låt. ”We're having a good time to night, yeah. This is beautiful”, säger Andrew Stockdale spjuveraktigt laidback.

Och någonstans däruppe sitter ett gäng gitarränglar och nickar instämmande.