För hur mycket lamporna än lyser är det hela tiden mörkare på scen än i natten som smyger sig på omkring.

Thåströms band bygger upp dystra och monotona ljudbilder kring den aviga scenpersonligheten som vankar av och an och sprätter med armar och ben som en sprattelgubbe. Det är långt ifrån Ebba Grön och Imperiet (även om vi får höra ett par alster från det sistnämnda). Fokus ligger istället på de senare årens lugnare och innerliga soloalbum. Den stora behållningen ligger såklart i Thåströms röst, som hela tiden känns relevant oavsett om det är ett skrik eller en textrad som kommer ur hans mun. Men även om den monotona ljudbilden skapar en kuslig och stark stämning i den bitande kylan kan man inte undgå att det blir lite tråkigt i längden. Vissa partier låter som en enda låt uppdelad i olika kapitel och även tidlösa klassiker som ”Alla vill till himlen” går förlorade i den nattsvarta gröten. Jag kommer på mig själv med att kolla på klockan. Ibland flera gånger per låt. Men emellanåt blixtrar det till. Främst då i ”Fanfanfan” som antagligen är Siestas fem vackraste minuter.

Jag lämnar konserten med väldigt blandade intryck. Men något säger mig att det är precis så Thåström vill att det ska vara.