Det är en smått overklig uppenbarelse som utan förvarning slår sig ned vid keyboarden och gjuter liv i ett vemodigt munspel. Så liten och spenslig, så himlastormande kraftfull.

Anna von Hausswolffs suggestiva musikvärld smyger runt och suger sig fast i historiska hörnpelare nedslagna av Nina Simone, Kate Bush, Billie Holiday och Diamanda Galás. Här i det känslomättade pianospelet slår bluesdrypande tidig soul från avgrunden rot, bara så där. Bara. Så. Där. Och inte alls så bara.

Den späda kvinnan, som sjunger "They laugh behind my back" och blickar stint ut över publiken medan fingrarna vaggar fram ett rumlande komp på "The Optimist", är lika trösterik som hon är livsfarlig när vackraste skira vemod går över i skorrande, skräckinjagande orkanstyrkor. Så lätt. Så drabbande.

Anna von Hausswolff är en sällsynt röstekvilibrist och de två klonade musikerna tjänar hennes ljudlandskap väl. "Pills" når himmelskt bländande höjder innan Hausswolff brutalt slår ned alla illusioner till enbart trummornas frustande dån och ett oförväntat stålsträngat gitarriff.

Den utsökta övergången till mollvärlden på "I am leaving", som genast, givetvis, hittar sin harmoniska disharmoni, skulle göra mästaren Michael Nyman stolt.

När hon avslutar, genom att verkligen hamra igen "The book", har hon brutit ned alla föreställningar om hur något ska vara. Det ska bara vara så här.