Bruket sjunger om småstadens sorger

"Ett kungarike för en lina/Min högerhand för ett rus".

I det patronbälte med rockmelodier som utgör "En annan klass" är inledande "Kungariket" kanske mest laddad.

– Många som vill beskriva smärta vill beskriva det som att de har förlorat någon. Men däri ligger inte den största smärtan. Den största smärtan upplever de som inte längre har någonting att förlora. Som är beredda att ge upp det sista man har; sig själv. Då kan man ta till extraordinära metoder för att fly. Det är väl det "Kungariket" handlar om, säger Fredrik Hellman.

Lädret i chesterfieldsoffan knarrar när han lutar sig bakåt. Nattens skiftarbete har tagit ut sin rätt. Om några timmar bär det av tillbaka till Fagersta och ytterligare ett nattskift på bruket.

– Vi är jävligt nöjda med skivan. Och visst, det är kul att vara i väg och göra alla de här grejerna. Men, alltså ... Det är inget som tar en bort från det livet man ändå lever. Vi är de vi alltid har varit och ingenting har förändrats. Förutom att vi får åka iväg från Fagersta ibland och spelar musik, säger Fredrik Hellman.

Gitarristen Stefan Olofsson tror det kan vara positivt för musiken:

– Det kanske är bra för låtskaparprocessen, man hittar mycket inspiration i vardagen, säger han och ler.

Fredrik Hellman invänder:

– Jo, men jag skulle byta bort all inspiration i världen för att vara en lycklig människa. Vilken sekund som helst, det skulle jag. Men det är som det är. Man får försöka göra det bästa av det och uttrycka det på något sätt.

Ett uttryck som tagit formen av 13 små rock'n'roll-triumfer. Producerad av Fagersta-sönerna i The Hives rymmer "En annan klass" ljudet av rockpunkmelodier dekorerade med koskällor och grabbkörer.

– Vi har egentligen aldrig haft en utarbetad idé om någonting. Det är en blandning av rock, pop och punk. Det är en skiva där vi bakar in våra olika influenser.

"I mina vänners ögon lyser desperation/Desperation och tomma ord". "Stad som aldrig vaknar" är ett exempel på Fredrik Hellmans ambitioner att skriva av sig sina bekymmer.

– Det kändes som att hela staden, hela världen och hela livet bara stod still. Vi försökte dämpa den här existensiella ångesten på en massa olika sätt. Jag kunde se min egen desperation i de andras ögon liksom. Man befinner sig i något existentiellt ingenmansland. Man har allt men ändå inget, säger han.

Han fortsätter:

– Den tidiga ungdomens naivitet och entusiasm hade försvunnit och kvar fanns bara den här verkligheten, som inte var så vacker som man målat den när man var yngre. Man var tvungen att se världen med andra ögon.

Hur hanterar ni det?

– Man hanterar det genom att supa mindre och kanske försöka göra andra saker som är mer hållbara i längden.

Debutskivan "En annan klass" släpptes i mars. I kväll spelar Bruket på Siesta!festivalen.

Bruket, Chili!scenen. Lördag klockan 17.00.