Skivrecensioner

Anders Boson: Don't let me go

Skivrecensioner

Jag känner mig omfamnad av musiken, av den fantastiska rösten. Ömt kramad, rent av älskad. Anders Boson (före detta Fibes, Oh Fibes!) kommer nära, nära, han sjunger om kärlek på ett sätt så innerligt att jag kapitulerar totalt.

Artikeln publicerades 26 maj 2010.Det är piano. Och så rösten. Ett par stråkar, något blås, men mest av allt är det känsla. Melankolisk jazz. Och närvaro. Det är lugnt, tillbakahållet. Soft och tryggt. Men med pirr.

Närheten försvinner lite vid de tre sista låtarna, han sitter fortfarande bredvid mig i soffan, men det är inte lika mysigt att hålla hand som att bli kramad. "Maria" balanserar farligt nära hissmusik och gör att betyget inte blir maxat.

Men de första fem spåren är magnifika och den mycket starka debuten får mig att vilja ha mer, mer.