Laleh: Sjung
På ”Sjung” bygger hon vidare på sitt universum, där takter ändras, röster kommer och går, mjuka slingor blir kantiga, instrument som varit de största ovänner faller varandra om halsen. Där språk skiftas mitt i meningen, där påhittigheten är valuta, där det serveras glädje till frukost och eftertänksamhet under resten av dagen.
”Sjung” är inget undantag, men något skaver – kanske det att hon inte överraskar på samma sätt här. Kanske har hon experimenterat klart, kanske har hon hittat sin stuga i sitt universum, kanske är det mina förväntningar på ett tolvvåningshus utan tak som hämmar mitt öra. För bra, det är det, men så omkullsvepande som tidigare plattor är det inte. Ingen låt växer som exempelvis ”Snö” från ”Me and Simon”.
Ändå, vem annan skriver om död så här närvarande, vem annan kan skriva en Gärdestadslåt på sitt eget sätt (”Vårens första dag”), vem annan skriver om att lämna allt bakom sig och mena det så bokstavligt som flyktingen Laleh.
Tror jag gillar Salem al-Fakirdoftande ”Some die young” bäst, liksom ”Who started it”. Eller kanske ”Du följer med mig”, eller...tja, sjung Laleh, sjung. Gör din grej, låt oss häpna.